Usch, nu blir det gnäll gnäll gnäll här ikväll.
Drog som sagt ut två tänder i måndags.
Nu är det torsdag och det gör fortfarande galet ont.

Och vi snackar ont på en nivå som gör att jag inte kan göra något.
Jag kan inte äta, jag kan inte gå ut, jag kan ingenting.
För det gör så ont. Hela tiden. Förlamande. 
Har tappat livsglöden, nästan så känns det.
Kommer se livet på ett annat sätt när jag vaknar upp ur den här painfest-dvalan.  

Det är också lite därför jag inte skrivit så mycket de här dagarna.
Haft fullt upp med att ligga och vara kinkig och skälla på min man och andra i min närhet.

Så på sätt och vis får jag väl tillägna detta inlägg min man. Elf.
Tacka för att han står ut med mig även när jag är en häxa.

För jag har varit allt annat än trevlig denna veckan. Usch. 
Igår skrev jag på facebook:
Vill du komma hit och sova? Lovar att vara trevlig.
Imorse fick jag utbrott för att han inte lagade mat till mig.

- Men Erica, du kan ju inte äta något säger du ju.
- NEJ MEN DU KAN VÄL FRÅGA I ALLA FALL.

Hoppas ni andra sitter med hälsan i behåll.



/Erica out

Tja jag ville mest kika in för att be alla att kratta lite äpplen i sina
trädgårdar så att våra stackars älgar kan ha en fin höst de med.
För uppenbarligen går de bärsärkargång om de får tag på de jästa satygen. 

Aftonbladet med sin förkärlek till söta globalt exploaterade djur (kamelen gunnel, nelson etc etc) har i höst rapporterat om fulla älgar som liksom gått lite utanför ramarna vad gäller normalt beteende för ett djur som bor i skogen.

Tex en älg som blivit så dragen att hon lyckats fastna i ett träd och behövt sågas loss, en älg som löpt amok (antagligen också under en fylla) och bogserat med sig en gungställning 500 meter ut i skogen. Och nu senast idag läste jag om en älg som synts galoppera runt intrasslad i en hängmatta.

Ska de behöva ha det så? 



Näee. Plocka upp äpplena och täck över komposten i fortsättningen! 
/Erica out

Hittade kakburken, omsorgsfullt gömd i en garderob med vikta dukar.
Min mamma i ett nötskal.

Som ni säkert förstår kan jag inte bara låta händelsen passera ostraffat.
Att neka (sjuka!) mig kakor är faktiskt inte acceptabelt någonstans.
Jag har därför organiserat vad som kan klassas som ett hämndförsök.

Ni förstår, när mamma ska ta fram kakburken i framtiden så kommer hon inte hitta några kakor i den. Varför? Jo för att jag har tömt den och placerat innehållet på ett annat ställe i huset.

And that's how its done.
/Erica out

Jag dras med en förkylning utöver det vanliga. Sammanlagt har jag nu varit sjuk (snorig näsa, hosta, nästäppa, allmänt trött) i säkert två månader. Det går aldrig över och jag förstår inte. Varje dag äter jag c-vitamin, jag vilar, dricker mycket och allt som rekommenderas, men varje morgon vaknar jag upp bara för att förstå att jag fortfarande är fast i eländet. 

I början var det lite mysigt, ni vet. 
Ligga under varmt täcke, se på film, dricka saft ur sugrör (sjuk-lyx).
Men nu känns situationen mest, ja eländig.

Nåväl. Får ta vid där jag slutade inatt, ihopp om att inbringa lite ljus i vardagen;
Fortsätta jakten på kakorna som mamma gömt.



Kajsas cafékakor.

/Erica out

Hej på er!
Chansen att någon läser detta inlägg är väl inte särskild stor med tanke på att jag inte uppdaterat sen den (letar i arkivet).... 15 maj. 15 maj. Men saken är den att jag faktiskt saknar ericamartina.blogg.se och nu vill jag skriva några rader. Jag vill berätta att jag saknar bloggen, jag saknar mina läsare och jag saknar kommentarerna.

Till och med "AHMEN SVERIGEDEMOKRATERNA SÄGER BARA DET ALLA EGENTLIGEN TYCKER. DE ÄR DE ENDA SOM VÅÅÅGAAAAAR!!!!!!" -kommentarerna. Till och med dem saknar jag.

Men mest av allt saknar jag den positiva responsen. 
Får typ hybris på krogen varje gång jag träffar någon som säger "jag läser/läste din blogg och den är jätteskojig". När det händer gör jag alltid samma sak.

1. Sväljer glädjevrålet
2. Kör mental segerdans inuti mitt huvud
3. Säger avslappnat och ledigt "sweet, men nu dansar vi". 

Coolheten är viktig, annars är risken stor att jag blir mina läsares egen groupie.
 
Vad jag försöker säga är iaf att jag ska försöka ta upp bloggandet igen.
Jag vet inte hur det kommer gå, antagligen lite trögt i starten eftersom
jag på sätt och vis varit pensionerad från denna värld ett tag.
Men jag ger det ett försök.

Lite sum up:
Mitt liv just nu är väldigt behagligt.
Efter en månad i Paris som barnpassare är jag hemma igen i min hemstad.
Mina dagar består av att leta billiga kläder på tradera (eftersom jag inte har någon fast inkomst) leta billiga weekendresor till Rom/Barcelona/Prag (eftersom jag vägrar spendera min och mannens ettårsdag i Göteborg-middag-och-bio) och att maratonhänga framför how i met your mother.

Egentligen borde högsta prio just nu vara att borsta tänderna, ta på mig byxor (pyamasbyxor räknas tydligen inte som "riktiga byxor") och att söka jobb.
Men jag är sjuk så då är det okej att förslappa sig. Ett par dagar.

Imorrn om jag mår bättre ska jag iaf gå upp klockan åtta, gå ut, hämta lite lönelappar, prata med chefer och söka fler jobb.
Skönt. Då var det bestämt.  

Hörde föresten att de pratat om prestationsångest på Efter Tio idag.
Och då kan jag ju dela med mig av lite erfarenheter.
Ända sen the age of 10 till 18 har jag alltid haft extremt höga krav på mig själv.
Har gällt allt från sport till skolan till vänner.

De höga kraven har gjort att jag ofta misslyckats helt för att jag inte kunnat nöja mig, utan istället lagt ribban så högt att jag tillslut inte orkat med någoning.
Inget vinnande koncept.

Men nu idag är jag en helt annan människa. Och det är jag glad för.
Under den här veckan har jag tex lyckats skapa den perfekta svingen för att
snorpappret ska färdas en exakt uträknad bana från sängen och landa i papperskorgen. Och det får liksom räcka vad gäller prestationer.
"Good job Erica" säger jag och ger mig själv en klapp på axeln varje gång.
Det gjorde du bra.

Nu ska jag se ett avsnitt till av how i met your mother.
Hörs snart!



/Erica out