Hej på er!
Chansen att någon läser detta inlägg är väl inte särskild stor med tanke på att jag inte uppdaterat sen den (letar i arkivet).... 15 maj. 15 maj. Men saken är den att jag faktiskt saknar ericamartina.blogg.se och nu vill jag skriva några rader. Jag vill berätta att jag saknar bloggen, jag saknar mina läsare och jag saknar kommentarerna.

Till och med "AHMEN SVERIGEDEMOKRATERNA SÄGER BARA DET ALLA EGENTLIGEN TYCKER. DE ÄR DE ENDA SOM VÅÅÅGAAAAAR!!!!!!" -kommentarerna. Till och med dem saknar jag.

Men mest av allt saknar jag den positiva responsen. 
Får typ hybris på krogen varje gång jag träffar någon som säger "jag läser/läste din blogg och den är jätteskojig". När det händer gör jag alltid samma sak.

1. Sväljer glädjevrålet
2. Kör mental segerdans inuti mitt huvud
3. Säger avslappnat och ledigt "sweet, men nu dansar vi". 

Coolheten är viktig, annars är risken stor att jag blir mina läsares egen groupie.
 
Vad jag försöker säga är iaf att jag ska försöka ta upp bloggandet igen.
Jag vet inte hur det kommer gå, antagligen lite trögt i starten eftersom
jag på sätt och vis varit pensionerad från denna värld ett tag.
Men jag ger det ett försök.

Lite sum up:
Mitt liv just nu är väldigt behagligt.
Efter en månad i Paris som barnpassare är jag hemma igen i min hemstad.
Mina dagar består av att leta billiga kläder på tradera (eftersom jag inte har någon fast inkomst) leta billiga weekendresor till Rom/Barcelona/Prag (eftersom jag vägrar spendera min och mannens ettårsdag i Göteborg-middag-och-bio) och att maratonhänga framför how i met your mother.

Egentligen borde högsta prio just nu vara att borsta tänderna, ta på mig byxor (pyamasbyxor räknas tydligen inte som "riktiga byxor") och att söka jobb.
Men jag är sjuk så då är det okej att förslappa sig. Ett par dagar.

Imorrn om jag mår bättre ska jag iaf gå upp klockan åtta, gå ut, hämta lite lönelappar, prata med chefer och söka fler jobb.
Skönt. Då var det bestämt.  

Hörde föresten att de pratat om prestationsångest på Efter Tio idag.
Och då kan jag ju dela med mig av lite erfarenheter.
Ända sen the age of 10 till 18 har jag alltid haft extremt höga krav på mig själv.
Har gällt allt från sport till skolan till vänner.

De höga kraven har gjort att jag ofta misslyckats helt för att jag inte kunnat nöja mig, utan istället lagt ribban så högt att jag tillslut inte orkat med någoning.
Inget vinnande koncept.

Men nu idag är jag en helt annan människa. Och det är jag glad för.
Under den här veckan har jag tex lyckats skapa den perfekta svingen för att
snorpappret ska färdas en exakt uträknad bana från sängen och landa i papperskorgen. Och det får liksom räcka vad gäller prestationer.
"Good job Erica" säger jag och ger mig själv en klapp på axeln varje gång.
Det gjorde du bra.

Nu ska jag se ett avsnitt till av how i met your mother.
Hörs snart!



/Erica out