Jag och Elf är på jobbresa i Oslo. Tanken är att vi ska söka jobb, gå runt med cv, prata med chefer och sådär. Det är tanken. Vad som dock händer är att vi ligger utslagna på vårt vandrarhem med aggressiv magsjuka. Jag klarade mig iväg på en arbetsintervju igår men efter det var jag färdig. Åkte hem och somnade på en sekund. Elf är sämre idag än vad han var igår och jag försöker ta hand om honom så gott det går. Vilket betyder att jag tvångsmatar honom med alvedon mot febern trots att han är största tablettmotståndaren. Lite svinigt av mig, men vi har liksom inte råd med principer nu när vi betalat dyra norska kronor för det skabbiga rum vi bor i. Det är bara att ge järnet för att bli frisk.

Igår morse när jag vaknade mådde jag så dåligt att jag i några sekunder nästan tänkte "jag orkar inte gå på intervjun, jag kan inte, jag är för svag". Men jag gick upp, satt två timmar på toan och kissade ur nummer två, tog en dusch, drack lite juice och gick till t-banen. Orkade som sagt bara intervjun innan jag gick hem och la mig igen, men alltid något. Kämparanda.

En guldkant på tillvaron är dock att vi inte behöver oroa oss för att maten ska ta slut. Något vi diskuterade hemma i Sverige. Det är kanon, vi äter typ ingenting. Nu ska jag försöka väcka Elf igen.



Hoppas ni andra är friska.
/Erica out

Då var mitt CLP-311 sålt. Jag har sköna pengar i min ficka.

Men varje gång jag ska skiljas från ett intrument jag spelat mycket på blir jag så ledsen. Det känns som att ta farväl av en kompis. I somras när jag köpte digitalpianot, eller Yamaha Clavinova Piano CLP 311 som är hennes fullständiga namn, var jag tvungen att göra mig av med min elorgel från 60-talet. Jag hade hittat den i en sekond handbutik ett par månader innan för 275 kr, och jag älskade den. Men det fanns inget annat alternativ. "Du kan inte ha ett piano, en keyboard, ett digitalpiano och en orgel, Erica. Vi har inte plats". Orgeln förlorade omröstningen.

Så i samband med att vår granne hjälpte till att bära in Clavinova fick han min orgel som tack, eller som en tjänst, något i den stilen. Efter att han gått satte jag mig och sörjde, smyggrät samtidigt som jag invigde mitt nya fina piano. Jag fick inte ens säga hejdå jag fick inte ens säga hejdå tänkte jag som ett mantra medan jag klinkade.

Det låter så töntigt allihopa och jag tycker inte att jag är speciellt materialistisk av mig annars. Men jag tror de flesta som musicerar på ett eller annat sätt har en relation till sina instrumet. På samma vis som barn har gosedjur som vänner.

Mina föräldrar säger ibland att när jag flyttat ut ska de skrota mitt piano för att få mer plats i vardagsrummet. Bara det får mig att vilja bo hemma för alltid. Jag vet att jag inte kommer kunna ta med mig det när jag flyttar, och om jag senare i livet vill ha ett piano i mitt hem är det smidigare att köpa eller nytt, alternativt adoptera ett gammalt, än att återförenas med mitt barndomspiano. Men det är ändå så sorgligt. Typ "gammelmormor sitter på ålderdomshemmet, ingen hälsar ju på henne längre så det är kanske lika bra att vi gör oss av med henne". Barbarisk jämförelse, men lite så känns det.  

Och nu är Clavinova borta. Såld. Jag sålde henne för en timme sen. Åh, ångest.

Nej, jag får nog gaska upp mig lite nu, är inte långt ifrån att inta fosterställning och sätta på en Kentskiva. Och då vet man att det är illa.
 
/Erica out

Liten reflektion så här på kvällen.

Jag förstår inte varför folk upprörs över att klädbutiker har smickrande speglar i provrummen. Alltså, speglar som på magiska sätt gör att man går ner 15 kilo och förvandlas till en bättre version av sig själv. Till och med valkar och annat bjäffs försvinner, förstår inte hur det går till. Men en sak är säker, jag vill gärna ha en egen.

Vad som dock verkar vara ett problem för många är just detta. Att spegeln är för bra. Enligt dem så känner de sig snygga när de köper kläderna, men väl hemma framför spegeln smyger sig de där "vilken-jädra-flodhäst"-tankarna fram. Och det är alltså provrumsspegelns fel. Om den inte varit så snäll så hade jag aldrig köpt de där höga jeansen!!!

Till er som känner såhär vill jag ge ett råd som förhoppningsvis leder till att ni i forsättningen fortsätter må bra, även när ni lämnat butiken. Här kommer det: Spegla er inte hemma. Gör det inte. Håll istället kvar vid spegelbilden ni möttes av under shoppingrundan. Den där bilden som fick er att må bra och kanske även var en bidragande orsak till att ni tog en extra bit kladdkaka under fikapausen. Håll kvar vid den.

För det är inte speglarna i provrummet som får oss att må dåligt, utan spegelbilden man tvingas face:a hemma. Verkligheten, om man så vill. Så strunta i verkligheten och fantisera. Om du känner dig smal i de där jeansen inne på Gina Tricot, då jädrar i mig är du det också. End of discussion. Speglarna där hemma håller säkert inte med om den saken, men deras åsikt räknas inte lika mycket brukar jag tänka.

Jag är oändligt tacksam för att speglarna i provrummen inte visar verkligheten. Om de hade gjort det, så hade jag nog inte köpt några kläder alls. I ett rum på 1x1 kvadratmeter kan en normalvisande spegel ju få vem som helst att känna sig flodhästig.



Nu ska jag på spelkväll. Hoppas att det inte blir "Risk", för jag vill gärna sova inatt.
/Erica out

Tre saker jag inte gillar med män och sällskapsspel:

1. De blir övertaggade av tanken på att kanske vinna att de förlorar kontroll över kropp och själ. Skriker, viftar och försöker överrösta allt och alla. Musik, vädjande medspelare, inre röster. (Den sista är bara en antagelse, men jag misstänker att det stämmer eftersom de skriker även när resten av medspelarna sitter tysta).

2. De överskattar sin egen förmåga att veta saker och axlar en kaxig överlägsen attityd de inte har mandat till. Samt, låter få andra (kvinnor främst, vi är ju inte så intelligenta) vara med i överläggningar.

3. De väljer bara frågor de vill kunna svaret på. Inte frågor som de möjligtvis kanske kan svaret på. Tror inte jag kan räkna hur många gånger jag spelat Trivial Persuit och minst tre män gassat "JAA. TA EN SPORTFRÅGA. VI VÄLJER SPORT. VA? NEJ TYST NU! SPORT!!!!! VI KAN DETTA. SÅJA. LÄS NU!!"

"Vem kom på tredje plats i VM i kanotsegling i Berlin 1967?"

...

Precis.
Ni kan inte. Faktum är att ni kan inte svaret på några sportfrågor. Inse. Oavsett hur många golfkanaler ni betalar för. Det intressanta i detta är att det bara fortsätter, eskalerar. I vanliga fall brukar man liksom säga att "Man lär sig av sina misstag". Men nu är det män vi snackar om, så vad händer när det blir vår tur igen? "SPOOOOOOORT. JOOO TA EN SPOOOOORT".

"Hur många steg ingår i den rytmiskt bahlinesiska kampdans som utövades av krigare under första världskriget på de Karibiska öarna?

-_-

Och jag är så trött på den klassiska "testosteron-faktorn" som i så många livssituationer gör att män kommer undan med så mycket jäkelskap. Säg som det är istället. Ni är efterblivna.

När det gäller sällskapsspel. Bl.a.
/Erica out

Det hände en sak igår som fick mig att vilja börja banta. 

Inne på klubben:

Jag står och pratar med några vänner jag precis träffat när någon slår till mig i baken. Det är ingen liten flörtsam dask (även fast det också är obehagligt), utan en rejäl smäll. Jag vänder mig instinktivt om, förväntar mig att få syn på någon jag känner som skämtar. Så gör liksom alltid jag när jag ser någon jag känner. Men jag ser ingen misstänkt överhuvudtaget. Så jag tänker "skitsamma", vänder mig tillbaka och pratar vidare. Tre sekunder senare får sig min rumpa ett slag igen, lika jädra hårt. Och i ögonvrån upptäcker jag en kille i baren som snabbt och vänder sig om. Han snaggad och har en ful skjorta på sig så det säger sig självt att han är skyldig tänker jag och flyttar mig några meter bort. Konsversationen fortsätter och trots avståndet får jag mottaga en smäll igen.  

Det som i det här läget får mig att vilja banta är att jag känner mig uppriktigt hånad. Att min rumpa nu blivit så stor att den drar till sig uppmärksamhet som gör att folk bara vill smälla till fanskapet, liksom. En tjockisrumpa som får vad den förtjänar. Jag blev inte ens lite smickrad över att någon (ett kräk visserligen, vill inte uppmuntra andra till att daska främlingar i baken) ville ge mig en spank, utan bara helt bedrövad. Förnedrad gick jag därifrån och försökte så gott jag kunde undvika klubbens tretton helkroppsspeglar resten av kvällen.

Förutom vad-tjock-jag-måste-blivit tankarna reflekterade jag även kring om det inte varit på sin plats att hälla min drink över rump-daskar-killen. Jag har alltid velat göra det och igår hade jag faktiskt ett läge. Jag tycker som sagt inte att det är okej att röra en främmande människas rumpa, oavsett storlek på skinkorna. För det är obehagligt och oförskämt och är det på köpet en äcklig människa som gör det blir situationen så mycket värre.

(Parallell: Samma gäller de dance-rapes som försiggår på dansgolven. Är det kanske svårt att hålla sin penis för sig själv när man dansar?)

Skulle detta hända igen, ta i trä, så tror faktiskt att jag jag offrar min drink för 91 kr. Det känns i efterhand värt att blöta ner en människa som just slagit en och fått en att vilja banta bort sin rumpa pga det.



Bild från igår, jag är den bleka tomten som gömmer sig bakom alla.
Tack för tipset, Mäty.

/Erica out

God fortsättning!

Jag sitter redo och klar för lite party och kära återseenden av mina vänner. Trots att vi sen studenten är utspridda på olika ställen i Sverige och utomlands är det ändå lika härligt när vi ses.

Så nu vet ni det.
Här är en vink från mig till er som läser min blogg denna stormiga afton:



Ska strax be mamma köra mig de fyrahundra meterna bort till M. Och ni som tänker "köra bil fyra hundra meter! nej vet du vad" får nog inse att vi är körda ändå, vad gäller miljön. Regnstorm i december? Precis. Och att låta mitt hår bekanta sig med detta mördarväder är något jag bara inte tillåter efter 13 minuter med platttången.

Eftersom jag då förvandlas till detta:



/Erica out

Det är inte ofta jag blir riktigt förbannad. Eller ja, jo det är ofta jag blir riktigt förbannad. Men det är sällan jag känner den irritation blandat med frustration jag just nu upplever. Anledningen: Det är omöjligt att få tag på noter på internet utan att behöva betala för det. Iaf de noter jag alltid letar efter. Inlägget som följer kommer därför handla om nedladdning och min dubbelmoral kring ämnet.

För merparten av Sveriges äldre människor är detta inte ett problem. Att behöva betala för en tjänst eller produkt är inget man blir irriterad eller frustrerad över. Du behöver noter? Ja. Gå och köp dig lite då. Det är ett faktum att om man vill ha något säger det sig själv att man då måste betala för det. End of story. Så är det och har varit under hela deras liv.

Men jag är född på 90-talet. Jag är uppväxt med obegränsad tillgång till kultur i alla dess former. Film, musik, spel, böcker etc. utan att behöva betala en enda krona. Ett klick på datorn bara så är det klappat.

Jag hör ibland äldre människor prata om nittiotalister och det framgår tydligt vad de tycker om oss. Vi är giriga, pantade snorungar för att vi resonerar som vi gör vad gäller musik, film eller i mitt fall nu: noter. Och grejen är. De har rätt. Vi är giriga och pantade snorungar. Vi är verkligen det.

Och ni kan säga emot mig hur mycket som helst, men svara på det här:
Varför skulle vi inte betala, egentligen?

När de här debatterna om nedladdning och piratebay etc. pågick som hetsigast höll jag alltid med artisterna. "Vi älskar att göra musik, men lets face it. Om vi inte får pengar för att överleva kan vi inte producera". Jag satt sympatiskt nickande och tänkte "Självklart förtjänar ni pengar! Om man lägger ner ett år på att få till en riktigt bra skiva är det ju självklart att få belöning för sitt slit!"

Ändå klickade jag några dagar senare hem det där nya albumet jag så länge sett fram emot. Då spelade det ingen roll längre. Gå till affären och lägga upp en fjärdedel av barnbidraget på disken för 12 låtar? I don't think so, när jag kan få det gratis på fem minuter, här och nu. Artisterna är knappast mer fattiga än 14åriga jag.

(Jag vill dock medge att jag emellanåt och sen länge tillbaka köper skivor med band och artister som jag verkligen gillar. Men det är mest för samlarvärdets skull)

Vi har kommit undan med detta beteende under flera års tid och omvärlden har låtit det pågå så länge att vi inte längre tror att vi gör något fel. Vilket på så många sätt faktiskt är just fel. Det går inte att argumentera för att det är rätt att ladda ner musik gratis. Ladda ner, absolut. Men utan att betala för det? Nej det är varken rättvist eller rätt. Men ändå gör jag det, och som sagt, blir skitsur när jag googlar "free sheet music carter burwell" och får upp sidor som kräver pengar.

Jag bad att få ut mitt brottsregister förra veckan eftersom vissa jobb kräver intyg på att man är ett snällt barn. Och för ett par dagar sen kom det. Helt vitt. Inte en dom, inte en prick för mopedtrimmning eller snatteri ens. Jag är helt ren. På pappret. Men i praktiken är jag en skurk. Och har vart en skurk sen mina tidiga tonår. Precis som resten av min generation.

Med den här texten vill jag alltså säga att vi måste bryta de tankemönster vi näst intill har inpräntat i vårt DNA vid det här laget. Det är inte okej att ladda ner film eller musik som människor lagt ner tid på för att kunna försörja sig. Och det är inte okej att bli så sur att man slänger en toffla tvärs över rummet så att ett glas samt ett hamsterhjul går sönder, för att inte noter är gratis.



/Erica out

(Varning: Detta inlägg är jobbigt att läsa av två anledningar. 1. Ni som ser mig som en bra människa kommer drastiskt ändra uppfattning. 2. Blogg.se har gjort så att man inte kan göra radbyten, därför ser texten ut som KAOS.)

Nu har jag på känn att ni är sådär arga igen men jag har haft mina anledningar att inte uppdatera. Just nu sitter jag och väntar på min man som vart i Örebro över helgen. Men efter att vi umgåtts lite så kan jag skriva några rader och berätta lite kul och lite annat mindre kul.

Tills dess.
En gallopperande kossa:



Hej på en stund!
/Erica out

Återkommer imorgon!



/Erica out

Jag och fläskhanden ville mest kika in för att säga att vi går ut (tar med oss Elf också) och äter middag. THAI!

Men det är inte allt. Detta inlägg vill jag tillägna en väldigt käck tant som spred ljus i min vardag tidigare idag. Varför spred hon ljus i min vardag? Jo, för hon har lila hår, iron maiden-tröja och använder "rock n' roll" som hälsningsfras. När hon går på bussen säger hon "hejhej, rock n' roll" och när hon går av säger hon "hejdå rock n' roll". Däremellan pratar hon friskt och påpekar hur folk ser ut, att de är blinda osv. Med andra ord, går lite utanför ramarna vad gäller normaliteten (om man ska vara tråkig). Och sånt gillar jag!

Tänker därför klura ut en egen spektakulär hälsningsfras som får folk att liksom stanna upp en stund och fundera över vad man nyss sagt. Får suga på den karamellen ett tag och återkomma med besked i veckan!

/Erica out

En sak som gör mig väldigt sugen på att flytta till lägenhet:

Haft en fikastund med mamma idag och lärt mig att även om man krystar ut en riktigt stor baj så kan det ändå inte jämföras med att föda ett barn. Vilket är bad bad bad news. Men vi har alla fått olika lotter i livet. Och kvinnor hade i begynnelsen den biologiska oturen att tilldelas den lite sämre kroppen av de två. Enligt bibeln (om jag minns rätt) är den smärtsamma förlossningen Guds straff till alla kvinnor för att Eva, på ormens begäran, pallade äpplen i Edens Lustgård.

(Om den tjejen fanns på riktigt och det religiösa påståendet visar sig stämma vill jag bara säga: "Eva. Varför? Du fick en trädgård full med massa god frukt (säkert exotisk) och du väljer äppleträdet? Du borde skämmas över dig själv och vad du gjort mot jordens alla kvinnor".)

Fast chanserna att det hänt på riktigt är iofs rätt liten.
Om det är något vi har lärt oss av människligheten genom tiderna så är det att en handling som bidragit till att miljoner människor fått lida, talar för att det med stor sannolikhet är en man som ligger bakom spektalket. Det slår ju aldrig fel liksom. 
(.....)



Och sen kan man ju fråga sig vilket kön ormen i fråga hade..
Nåväl.

Jag kan stundtals känna mig lite bitter över att jag fötts i en kropp som biologiskt sett kräver att jag framtiden måste pressa ut en limpa genom la chatte för att få ett barn, när pappan ifråga inte behöver anstränga sig alls. Det är faktiskt väldigt orättvist, oavsett hur mycket värt det där äpplet var.

Att samhället efter industrialiseringen sen fortsatte kräva att kvinnor ensamma skulle ta hand om barnen efter förlossningen är egentligen rätt, oresonligt. Iaf ur ett kvinnligt perspektiv. Jag menar, först väntar en graviditet på 9 månader med illamående, kräkningar, viktuppgång, känsliga tuttar etc etc och SEN, sen för att slippa den biten måste man gå igenom en förlossning, läka i veckor, sen amma barnet, vilket jag också hört är rätt smärtsamt. Efter det borde man som människa faktiskt ifrågasatt om det kanske inte vore rimligt om pappan, som haft det rätt lugnt och skönt under tiden, kanske nu kunde hjälpa till med att mata och byta blöjor på nätterna. Låta den arma kvinnan vila lite, återhämta sig. Men icke sa nicke.

Nu spinner jag på för fullt.
Är hur som helst väldigt glad att jag inte levde i en tid då samhället var inhumant. Om jag blir gravid i famtiden tänker jag kräva så jädra mycket respekt, empati och uppskattning. För bara för att kvinnor är byggda för att ge liv betyder det inte att det är kul eller enkelt.

Tänk på det nästa gång ni sitter och kämpar på toaletten killar.
Oavsett hur ont det gör eller hur stor den känns (ni gillar ju att diskutera sånt) så kommer det aldrig vara i närheten av vad vi kvinnor går igenom för att befolka jorden. Vi är livets bärare och ändå är vi enligt världens alla normer sämre än männen. Undrar hur det kommer sig egentligen.

/Erica out

Eftersom jag inte kunnat äta på hela veckan är inte energin på topp.
Mamma hjälpte mig därför att städa mitt rum idag.  

Allt började kanon. Jag sorterade kläder, mamma tvättade lakan.
Allt gick som smort. Tills.
Tills någon kommer nerför trappan. Det är pappa.
"Jag är här för att dammsuga" säger han med ett leende på läpparna.
"Mamma skickade mig istället för henne".

....

I ett par sekunder står jag och funderar över orden som just lämnat hans mun.
"Mamma skickade mig för att dammsuga".
Mamma skickade mig. För att. Dammsuga.

För er som inte känner min pappa ska jag förklara lite närmare.
Denna kan situation kan liknas med en vetenskapsman som delegerar över sin revolutionerande aidsforskning på en No-lärare från högstadiet.

Alltså: Mannen är född på 60-talet. Den fysiologiska logiken talar redan där för att han inte ens kan hantera en dammsugare. Ännu mindre se till att ett rum blir rent, alltså fritt från dammtussar och grus, med den.

När dammsugarn mystiskt tystnat efter mindre än två minuter och pappa kom upp, meddelades att han dammsugat klart anade jag direkt ugglor i mossen. Och mycket riktigt. När jag går ner i rummet för att utvärdera arbetet möts jag av en dammtussparad strax bakom pianot.

När jag påpekade detta för pappa blev han aggro och stirrade oförstående på mig.
Men hur ska jag komma åt att dammsuga där!? gapade han argt samtidigt som han viftade med dammsugarmunstycket framför mitt ansikte för att jag minnsan själv skulle kunna se att den var för stor för att komma åt springan på två decimeter!!

När jag visade honom att man kan ta av det stora munstycket för att komma åt i trånga vrår fick han ett aha!-liknande uttryck i ansiktet. Stackars. Aja nu vet han det! Och jag fick dammsuga resten av rummet själv.

Tack och hej nu ska jag gosa sönder min man.
/Erica out

Usch, nu blir det gnäll gnäll gnäll här ikväll.
Drog som sagt ut två tänder i måndags.
Nu är det torsdag och det gör fortfarande galet ont.

Och vi snackar ont på en nivå som gör att jag inte kan göra något.
Jag kan inte äta, jag kan inte gå ut, jag kan ingenting.
För det gör så ont. Hela tiden. Förlamande. 
Har tappat livsglöden, nästan så känns det.
Kommer se livet på ett annat sätt när jag vaknar upp ur den här painfest-dvalan.  

Det är också lite därför jag inte skrivit så mycket de här dagarna.
Haft fullt upp med att ligga och vara kinkig och skälla på min man och andra i min närhet.

Så på sätt och vis får jag väl tillägna detta inlägg min man. Elf.
Tacka för att han står ut med mig även när jag är en häxa.

För jag har varit allt annat än trevlig denna veckan. Usch. 
Igår skrev jag på facebook:
Vill du komma hit och sova? Lovar att vara trevlig.
Imorse fick jag utbrott för att han inte lagade mat till mig.

- Men Erica, du kan ju inte äta något säger du ju.
- NEJ MEN DU KAN VÄL FRÅGA I ALLA FALL.

Hoppas ni andra sitter med hälsan i behåll.



/Erica out