Nu var det männen igen.
Tre saker jag inte gillar med män och sällskapsspel:
1. De blir övertaggade av tanken på att kanske vinna att de förlorar kontroll över kropp och själ. Skriker, viftar och försöker överrösta allt och alla. Musik, vädjande medspelare, inre röster. (Den sista är bara en antagelse, men jag misstänker att det stämmer eftersom de skriker även när resten av medspelarna sitter tysta).
2. De överskattar sin egen förmåga att veta saker och axlar en kaxig överlägsen attityd de inte har mandat till. Samt, låter få andra (kvinnor främst, vi är ju inte så intelligenta) vara med i överläggningar.
3. De väljer bara frågor de vill kunna svaret på. Inte frågor som de möjligtvis kanske kan svaret på. Tror inte jag kan räkna hur många gånger jag spelat Trivial Persuit och minst tre män gassat "JAA. TA EN SPORTFRÅGA. VI VÄLJER SPORT. VA? NEJ TYST NU! SPORT!!!!! VI KAN DETTA. SÅJA. LÄS NU!!"
"Vem kom på tredje plats i VM i kanotsegling i Berlin 1967?"
...
Precis.
Ni kan inte. Faktum är att ni kan inte svaret på några sportfrågor. Inse. Oavsett hur många golfkanaler ni betalar för. Det intressanta i detta är att det bara fortsätter, eskalerar. I vanliga fall brukar man liksom säga att "Man lär sig av sina misstag". Men nu är det män vi snackar om, så vad händer när det blir vår tur igen? "SPOOOOOOORT. JOOO TA EN SPOOOOORT".
"Hur många steg ingår i den rytmiskt bahlinesiska kampdans som utövades av krigare under första världskriget på de Karibiska öarna?
-_-
Och jag är så trött på den klassiska "testosteron-faktorn" som i så många livssituationer gör att män kommer undan med så mycket jäkelskap. Säg som det är istället. Ni är efterblivna.
När det gäller sällskapsspel. Bl.a.
/Erica out
1. De blir övertaggade av tanken på att kanske vinna att de förlorar kontroll över kropp och själ. Skriker, viftar och försöker överrösta allt och alla. Musik, vädjande medspelare, inre röster. (Den sista är bara en antagelse, men jag misstänker att det stämmer eftersom de skriker även när resten av medspelarna sitter tysta).
2. De överskattar sin egen förmåga att veta saker och axlar en kaxig överlägsen attityd de inte har mandat till. Samt, låter få andra (kvinnor främst, vi är ju inte så intelligenta) vara med i överläggningar.
3. De väljer bara frågor de vill kunna svaret på. Inte frågor som de möjligtvis kanske kan svaret på. Tror inte jag kan räkna hur många gånger jag spelat Trivial Persuit och minst tre män gassat "JAA. TA EN SPORTFRÅGA. VI VÄLJER SPORT. VA? NEJ TYST NU! SPORT!!!!! VI KAN DETTA. SÅJA. LÄS NU!!"
"Vem kom på tredje plats i VM i kanotsegling i Berlin 1967?"
...
Precis.
Ni kan inte. Faktum är att ni kan inte svaret på några sportfrågor. Inse. Oavsett hur många golfkanaler ni betalar för. Det intressanta i detta är att det bara fortsätter, eskalerar. I vanliga fall brukar man liksom säga att "Man lär sig av sina misstag". Men nu är det män vi snackar om, så vad händer när det blir vår tur igen? "SPOOOOOOORT. JOOO TA EN SPOOOOORT".
"Hur många steg ingår i den rytmiskt bahlinesiska kampdans som utövades av krigare under första världskriget på de Karibiska öarna?
-_-
Och jag är så trött på den klassiska "testosteron-faktorn" som i så många livssituationer gör att män kommer undan med så mycket jäkelskap. Säg som det är istället. Ni är efterblivna.
När det gäller sällskapsspel. Bl.a.
/Erica out
Dålig självkänsla på klubben.
Det hände en sak igår som fick mig att vilja börja banta.
Inne på klubben:
Jag står och pratar med några vänner jag precis träffat när någon slår till mig i baken. Det är ingen liten flörtsam dask (även fast det också är obehagligt), utan en rejäl smäll. Jag vänder mig instinktivt om, förväntar mig att få syn på någon jag känner som skämtar. Så gör liksom alltid jag när jag ser någon jag känner. Men jag ser ingen misstänkt överhuvudtaget. Så jag tänker "skitsamma", vänder mig tillbaka och pratar vidare. Tre sekunder senare får sig min rumpa ett slag igen, lika jädra hårt. Och i ögonvrån upptäcker jag en kille i baren som snabbt och vänder sig om. Han snaggad och har en ful skjorta på sig så det säger sig självt att han är skyldig tänker jag och flyttar mig några meter bort. Konsversationen fortsätter och trots avståndet får jag mottaga en smäll igen.
Det som i det här läget får mig att vilja banta är att jag känner mig uppriktigt hånad. Att min rumpa nu blivit så stor att den drar till sig uppmärksamhet som gör att folk bara vill smälla till fanskapet, liksom. En tjockisrumpa som får vad den förtjänar. Jag blev inte ens lite smickrad över att någon (ett kräk visserligen, vill inte uppmuntra andra till att daska främlingar i baken) ville ge mig en spank, utan bara helt bedrövad. Förnedrad gick jag därifrån och försökte så gott jag kunde undvika klubbens tretton helkroppsspeglar resten av kvällen.
Förutom vad-tjock-jag-måste-blivit tankarna reflekterade jag även kring om det inte varit på sin plats att hälla min drink över rump-daskar-killen. Jag har alltid velat göra det och igår hade jag faktiskt ett läge. Jag tycker som sagt inte att det är okej att röra en främmande människas rumpa, oavsett storlek på skinkorna. För det är obehagligt och oförskämt och är det på köpet en äcklig människa som gör det blir situationen så mycket värre.
(Parallell: Samma gäller de dance-rapes som försiggår på dansgolven. Är det kanske svårt att hålla sin penis för sig själv när man dansar?)
Skulle detta hända igen, ta i trä, så tror faktiskt att jag jag offrar min drink för 91 kr. Det känns i efterhand värt att blöta ner en människa som just slagit en och fått en att vilja banta bort sin rumpa pga det.
Bild från igår, jag är den bleka tomten som gömmer sig bakom alla.
Tack för tipset, Mäty.
/Erica out
Inne på klubben:
Jag står och pratar med några vänner jag precis träffat när någon slår till mig i baken. Det är ingen liten flörtsam dask (även fast det också är obehagligt), utan en rejäl smäll. Jag vänder mig instinktivt om, förväntar mig att få syn på någon jag känner som skämtar. Så gör liksom alltid jag när jag ser någon jag känner. Men jag ser ingen misstänkt överhuvudtaget. Så jag tänker "skitsamma", vänder mig tillbaka och pratar vidare. Tre sekunder senare får sig min rumpa ett slag igen, lika jädra hårt. Och i ögonvrån upptäcker jag en kille i baren som snabbt och vänder sig om. Han snaggad och har en ful skjorta på sig så det säger sig självt att han är skyldig tänker jag och flyttar mig några meter bort. Konsversationen fortsätter och trots avståndet får jag mottaga en smäll igen.
Det som i det här läget får mig att vilja banta är att jag känner mig uppriktigt hånad. Att min rumpa nu blivit så stor att den drar till sig uppmärksamhet som gör att folk bara vill smälla till fanskapet, liksom. En tjockisrumpa som får vad den förtjänar. Jag blev inte ens lite smickrad över att någon (ett kräk visserligen, vill inte uppmuntra andra till att daska främlingar i baken) ville ge mig en spank, utan bara helt bedrövad. Förnedrad gick jag därifrån och försökte så gott jag kunde undvika klubbens tretton helkroppsspeglar resten av kvällen.
Förutom vad-tjock-jag-måste-blivit tankarna reflekterade jag även kring om det inte varit på sin plats att hälla min drink över rump-daskar-killen. Jag har alltid velat göra det och igår hade jag faktiskt ett läge. Jag tycker som sagt inte att det är okej att röra en främmande människas rumpa, oavsett storlek på skinkorna. För det är obehagligt och oförskämt och är det på köpet en äcklig människa som gör det blir situationen så mycket värre.
(Parallell: Samma gäller de dance-rapes som försiggår på dansgolven. Är det kanske svårt att hålla sin penis för sig själv när man dansar?)
Skulle detta hända igen, ta i trä, så tror faktiskt att jag jag offrar min drink för 91 kr. Det känns i efterhand värt att blöta ner en människa som just slagit en och fått en att vilja banta bort sin rumpa pga det.
Bild från igår, jag är den bleka tomten som gömmer sig bakom alla.
Tack för tipset, Mäty.
/Erica out
Goder afton.
God fortsättning!
Jag sitter redo och klar för lite party och kära återseenden av mina vänner. Trots att vi sen studenten är utspridda på olika ställen i Sverige och utomlands är det ändå lika härligt när vi ses.
Så nu vet ni det.
Här är en vink från mig till er som läser min blogg denna stormiga afton:
Ska strax be mamma köra mig de fyrahundra meterna bort till M. Och ni som tänker "köra bil fyra hundra meter! nej vet du vad" får nog inse att vi är körda ändå, vad gäller miljön. Regnstorm i december? Precis. Och att låta mitt hår bekanta sig med detta mördarväder är något jag bara inte tillåter efter 13 minuter med platttången.
Eftersom jag då förvandlas till detta:
/Erica out
Jag sitter redo och klar för lite party och kära återseenden av mina vänner. Trots att vi sen studenten är utspridda på olika ställen i Sverige och utomlands är det ändå lika härligt när vi ses.
Så nu vet ni det.
Här är en vink från mig till er som läser min blogg denna stormiga afton:
Ska strax be mamma köra mig de fyrahundra meterna bort till M. Och ni som tänker "köra bil fyra hundra meter! nej vet du vad" får nog inse att vi är körda ändå, vad gäller miljön. Regnstorm i december? Precis. Och att låta mitt hår bekanta sig med detta mördarväder är något jag bara inte tillåter efter 13 minuter med platttången.
Eftersom jag då förvandlas till detta:
/Erica out
Spårar med debattartiklar?
Det är inte ofta jag blir riktigt förbannad. Eller ja, jo det är ofta jag blir riktigt förbannad. Men det är sällan jag känner den irritation blandat med frustration jag just nu upplever. Anledningen: Det är omöjligt att få tag på noter på internet utan att behöva betala för det. Iaf de noter jag alltid letar efter. Inlägget som följer kommer därför handla om nedladdning och min dubbelmoral kring ämnet.
För merparten av Sveriges äldre människor är detta inte ett problem. Att behöva betala för en tjänst eller produkt är inget man blir irriterad eller frustrerad över. Du behöver noter? Ja. Gå och köp dig lite då. Det är ett faktum att om man vill ha något säger det sig själv att man då måste betala för det. End of story. Så är det och har varit under hela deras liv.
Men jag är född på 90-talet. Jag är uppväxt med obegränsad tillgång till kultur i alla dess former. Film, musik, spel, böcker etc. utan att behöva betala en enda krona. Ett klick på datorn bara så är det klappat.
Jag hör ibland äldre människor prata om nittiotalister och det framgår tydligt vad de tycker om oss. Vi är giriga, pantade snorungar för att vi resonerar som vi gör vad gäller musik, film eller i mitt fall nu: noter. Och grejen är. De har rätt. Vi är giriga och pantade snorungar. Vi är verkligen det.
Och ni kan säga emot mig hur mycket som helst, men svara på det här:
Varför skulle vi inte betala, egentligen?
När de här debatterna om nedladdning och piratebay etc. pågick som hetsigast höll jag alltid med artisterna. "Vi älskar att göra musik, men lets face it. Om vi inte får pengar för att överleva kan vi inte producera". Jag satt sympatiskt nickande och tänkte "Självklart förtjänar ni pengar! Om man lägger ner ett år på att få till en riktigt bra skiva är det ju självklart att få belöning för sitt slit!"
Ändå klickade jag några dagar senare hem det där nya albumet jag så länge sett fram emot. Då spelade det ingen roll längre. Gå till affären och lägga upp en fjärdedel av barnbidraget på disken för 12 låtar? I don't think so, när jag kan få det gratis på fem minuter, här och nu. Artisterna är knappast mer fattiga än 14åriga jag.
(Jag vill dock medge att jag emellanåt och sen länge tillbaka köper skivor med band och artister som jag verkligen gillar. Men det är mest för samlarvärdets skull)
Vi har kommit undan med detta beteende under flera års tid och omvärlden har låtit det pågå så länge att vi inte längre tror att vi gör något fel. Vilket på så många sätt faktiskt är just fel. Det går inte att argumentera för att det är rätt att ladda ner musik gratis. Ladda ner, absolut. Men utan att betala för det? Nej det är varken rättvist eller rätt. Men ändå gör jag det, och som sagt, blir skitsur när jag googlar "free sheet music carter burwell" och får upp sidor som kräver pengar.
Jag bad att få ut mitt brottsregister förra veckan eftersom vissa jobb kräver intyg på att man är ett snällt barn. Och för ett par dagar sen kom det. Helt vitt. Inte en dom, inte en prick för mopedtrimmning eller snatteri ens. Jag är helt ren. På pappret. Men i praktiken är jag en skurk. Och har vart en skurk sen mina tidiga tonår. Precis som resten av min generation.
Med den här texten vill jag alltså säga att vi måste bryta de tankemönster vi näst intill har inpräntat i vårt DNA vid det här laget. Det är inte okej att ladda ner film eller musik som människor lagt ner tid på för att kunna försörja sig. Och det är inte okej att bli så sur att man slänger en toffla tvärs över rummet så att ett glas samt ett hamsterhjul går sönder, för att inte noter är gratis.
/Erica out
För merparten av Sveriges äldre människor är detta inte ett problem. Att behöva betala för en tjänst eller produkt är inget man blir irriterad eller frustrerad över. Du behöver noter? Ja. Gå och köp dig lite då. Det är ett faktum att om man vill ha något säger det sig själv att man då måste betala för det. End of story. Så är det och har varit under hela deras liv.
Men jag är född på 90-talet. Jag är uppväxt med obegränsad tillgång till kultur i alla dess former. Film, musik, spel, böcker etc. utan att behöva betala en enda krona. Ett klick på datorn bara så är det klappat.
Jag hör ibland äldre människor prata om nittiotalister och det framgår tydligt vad de tycker om oss. Vi är giriga, pantade snorungar för att vi resonerar som vi gör vad gäller musik, film eller i mitt fall nu: noter. Och grejen är. De har rätt. Vi är giriga och pantade snorungar. Vi är verkligen det.
Och ni kan säga emot mig hur mycket som helst, men svara på det här:
Varför skulle vi inte betala, egentligen?
När de här debatterna om nedladdning och piratebay etc. pågick som hetsigast höll jag alltid med artisterna. "Vi älskar att göra musik, men lets face it. Om vi inte får pengar för att överleva kan vi inte producera". Jag satt sympatiskt nickande och tänkte "Självklart förtjänar ni pengar! Om man lägger ner ett år på att få till en riktigt bra skiva är det ju självklart att få belöning för sitt slit!"
Ändå klickade jag några dagar senare hem det där nya albumet jag så länge sett fram emot. Då spelade det ingen roll längre. Gå till affären och lägga upp en fjärdedel av barnbidraget på disken för 12 låtar? I don't think so, när jag kan få det gratis på fem minuter, här och nu. Artisterna är knappast mer fattiga än 14åriga jag.
(Jag vill dock medge att jag emellanåt och sen länge tillbaka köper skivor med band och artister som jag verkligen gillar. Men det är mest för samlarvärdets skull)
Vi har kommit undan med detta beteende under flera års tid och omvärlden har låtit det pågå så länge att vi inte längre tror att vi gör något fel. Vilket på så många sätt faktiskt är just fel. Det går inte att argumentera för att det är rätt att ladda ner musik gratis. Ladda ner, absolut. Men utan att betala för det? Nej det är varken rättvist eller rätt. Men ändå gör jag det, och som sagt, blir skitsur när jag googlar "free sheet music carter burwell" och får upp sidor som kräver pengar.
Jag bad att få ut mitt brottsregister förra veckan eftersom vissa jobb kräver intyg på att man är ett snällt barn. Och för ett par dagar sen kom det. Helt vitt. Inte en dom, inte en prick för mopedtrimmning eller snatteri ens. Jag är helt ren. På pappret. Men i praktiken är jag en skurk. Och har vart en skurk sen mina tidiga tonår. Precis som resten av min generation.
Med den här texten vill jag alltså säga att vi måste bryta de tankemönster vi näst intill har inpräntat i vårt DNA vid det här laget. Det är inte okej att ladda ner film eller musik som människor lagt ner tid på för att kunna försörja sig. Och det är inte okej att bli så sur att man slänger en toffla tvärs över rummet så att ett glas samt ett hamsterhjul går sönder, för att inte noter är gratis.
/Erica out
Jag är lite sjuk.
(Varning: Detta inlägg är jobbigt att läsa av två anledningar. 1. Ni som ser mig som en bra människa kommer drastiskt ändra uppfattning. 2. Blogg.se har gjort så att man inte kan göra radbyten, därför ser texten ut som KAOS.)
Min man är en väldigt härlig person och ibland säger han saker som får en att uppskatta om honom extra mycket. Igår natt kläckte han ur sig (vilket också är min facebook-status, såklart): "Jag vill inte påstå att hon inte har alla hästar hemma. Men man kan säga såhär: Det fattas ett föl".
Jag tyckte att detta var helt hysteriskt roligt sagt och under fem minuter hade vi en trevlig skrattstund tillsammans. Men sen avbröts den tvärt. Jag hittade nämligen en finne på hans rygg och började i vanlig ordning pilla på den vilket i vanlig ordning också resulterade i att vi somnade som ovänner. Vad jag vill komma fram till är att jag börjar misstänka att jag har en tvångssjukdom. Det jag kommer skriva nu är pinsamt men tyvärr helt sant. Here it goes: Jag kan inte låta bli klämfärdiga finnar (eller o-klämfärdiga för den delen heller). Jag blir manisk. Måste. Ta. Den. Fule. Rackarn. Det här är äckligt att ha som intresse av så många anledningar. Jag börjar liksom förstå det, och det är dags att jag erkänner öppet och slutar smusslar med det. Jag är en finnsklämsmissbrukare. Det största problemet med detta, förutom att jag framstår som en genuint äcklig människa, är att min man drabbas. Fysiskt. Av oss två är han den som erhåller mest finnar och när jag är inne i min psykos-mani ser jag det därför inte mer än rätt att hans kropp får ställa upp för att tillfredställa mitt begär. Rationellt sett förstår jag att det inte är resonligt att tänka så, jag är inte retarderad, men när jag är inne i klämmandet är jag tyvärr inte rationell, alls. Däremot är jag overkligt målinriktad. Fast beslutsam att förgöra finnen och tömma den på sitt innehåll. Jag struntar i att mannen vrålar "men lägg av för fan" och hotar att göra saker mot mig som gör ont. Jag fortsätter ändå. Oavsett de smärtsamma och förödande konsekvenserna. Ungefär lite som när George Bush jagar terrorister.
Nej. När detta kom ut i skrift blev det verkligt hur stört detta är. Hur störd jag är? Hm. Är det någon annan som har samma problemet? För isf kanske vi kan organisera nån stödgrupp, som AA eller AN. Skriv en rad! Nu ska jag baka fudge och slå in julklappar. Det är viktigt att hålla sig produktiv när man inte har ett fast arbete förstår ni. Ha en god jul om vi inte hörs innan helgen!
/Erica out
