Tre saker jag inte gillar med män och sällskapsspel:

1. De blir övertaggade av tanken på att kanske vinna att de förlorar kontroll över kropp och själ. Skriker, viftar och försöker överrösta allt och alla. Musik, vädjande medspelare, inre röster. (Den sista är bara en antagelse, men jag misstänker att det stämmer eftersom de skriker även när resten av medspelarna sitter tysta).

2. De överskattar sin egen förmåga att veta saker och axlar en kaxig överlägsen attityd de inte har mandat till. Samt, låter få andra (kvinnor främst, vi är ju inte så intelligenta) vara med i överläggningar.

3. De väljer bara frågor de vill kunna svaret på. Inte frågor som de möjligtvis kanske kan svaret på. Tror inte jag kan räkna hur många gånger jag spelat Trivial Persuit och minst tre män gassat "JAA. TA EN SPORTFRÅGA. VI VÄLJER SPORT. VA? NEJ TYST NU! SPORT!!!!! VI KAN DETTA. SÅJA. LÄS NU!!"

"Vem kom på tredje plats i VM i kanotsegling i Berlin 1967?"

...

Precis.
Ni kan inte. Faktum är att ni kan inte svaret på några sportfrågor. Inse. Oavsett hur många golfkanaler ni betalar för. Det intressanta i detta är att det bara fortsätter, eskalerar. I vanliga fall brukar man liksom säga att "Man lär sig av sina misstag". Men nu är det män vi snackar om, så vad händer när det blir vår tur igen? "SPOOOOOOORT. JOOO TA EN SPOOOOORT".

"Hur många steg ingår i den rytmiskt bahlinesiska kampdans som utövades av krigare under första världskriget på de Karibiska öarna?

-_-

Och jag är så trött på den klassiska "testosteron-faktorn" som i så många livssituationer gör att män kommer undan med så mycket jäkelskap. Säg som det är istället. Ni är efterblivna.

När det gäller sällskapsspel. Bl.a.
/Erica out