Jag tyckte att detta var helt hysteriskt roligt sagt och under fem minuter hade vi en trevlig skrattstund tillsammans. Men sen avbröts den tvärt. Jag hittade nämligen en finne på hans rygg och började i vanlig ordning pilla på den vilket i vanlig ordning också resulterade i att vi somnade som ovänner. Vad jag vill komma fram till är att jag börjar misstänka att jag har en tvångssjukdom. Det jag kommer skriva nu är pinsamt men tyvärr helt sant. Here it goes: Jag kan inte låta bli klämfärdiga finnar (eller o-klämfärdiga för den delen heller). Jag blir manisk. Måste. Ta. Den. Fule. Rackarn. Det här är äckligt att ha som intresse av så många anledningar. Jag börjar liksom förstå det, och det är dags att jag erkänner öppet och slutar smusslar med det. Jag är en finnsklämsmissbrukare. Det största problemet med detta, förutom att jag framstår som en genuint äcklig människa, är att min man drabbas. Fysiskt. Av oss två är han den som erhåller mest finnar och när jag är inne i min psykos-mani ser jag det därför inte mer än rätt att hans kropp får ställa upp för att tillfredställa mitt begär. Rationellt sett förstår jag att det inte är resonligt att tänka så, jag är inte retarderad, men när jag är inne i klämmandet är jag tyvärr inte rationell, alls. Däremot är jag overkligt målinriktad. Fast beslutsam att förgöra finnen och tömma den på sitt innehåll. Jag struntar i att mannen vrålar "men lägg av för fan" och hotar att göra saker mot mig som gör ont. Jag fortsätter ändå. Oavsett de smärtsamma och förödande konsekvenserna. Ungefär lite som när George Bush jagar terrorister.

Nej. När detta kom ut i skrift blev det verkligt hur stört detta är. Hur störd jag är? Hm. Är det någon annan som har samma problemet? För isf kanske vi kan organisera nån stödgrupp, som AA eller AN. Skriv en rad! Nu ska jag baka fudge och slå in julklappar. Det är viktigt att hålla sig produktiv när man inte har ett fast arbete förstår ni. Ha en god jul om vi inte hörs innan helgen!