Jag och Elf är på jobbresa i Oslo. Tanken är att vi ska söka jobb, gå runt med cv, prata med chefer och sådär. Det är tanken. Vad som dock händer är att vi ligger utslagna på vårt vandrarhem med aggressiv magsjuka. Jag klarade mig iväg på en arbetsintervju igår men efter det var jag färdig. Åkte hem och somnade på en sekund. Elf är sämre idag än vad han var igår och jag försöker ta hand om honom så gott det går. Vilket betyder att jag tvångsmatar honom med alvedon mot febern trots att han är största tablettmotståndaren. Lite svinigt av mig, men vi har liksom inte råd med principer nu när vi betalat dyra norska kronor för det skabbiga rum vi bor i. Det är bara att ge järnet för att bli frisk.

Igår morse när jag vaknade mådde jag så dåligt att jag i några sekunder nästan tänkte "jag orkar inte gå på intervjun, jag kan inte, jag är för svag". Men jag gick upp, satt två timmar på toan och kissade ur nummer två, tog en dusch, drack lite juice och gick till t-banen. Orkade som sagt bara intervjun innan jag gick hem och la mig igen, men alltid något. Kämparanda.

En guldkant på tillvaron är dock att vi inte behöver oroa oss för att maten ska ta slut. Något vi diskuterade hemma i Sverige. Det är kanon, vi äter typ ingenting. Nu ska jag försöka väcka Elf igen.



Hoppas ni andra är friska.
/Erica out

Då var mitt CLP-311 sålt. Jag har sköna pengar i min ficka.

Men varje gång jag ska skiljas från ett intrument jag spelat mycket på blir jag så ledsen. Det känns som att ta farväl av en kompis. I somras när jag köpte digitalpianot, eller Yamaha Clavinova Piano CLP 311 som är hennes fullständiga namn, var jag tvungen att göra mig av med min elorgel från 60-talet. Jag hade hittat den i en sekond handbutik ett par månader innan för 275 kr, och jag älskade den. Men det fanns inget annat alternativ. "Du kan inte ha ett piano, en keyboard, ett digitalpiano och en orgel, Erica. Vi har inte plats". Orgeln förlorade omröstningen.

Så i samband med att vår granne hjälpte till att bära in Clavinova fick han min orgel som tack, eller som en tjänst, något i den stilen. Efter att han gått satte jag mig och sörjde, smyggrät samtidigt som jag invigde mitt nya fina piano. Jag fick inte ens säga hejdå jag fick inte ens säga hejdå tänkte jag som ett mantra medan jag klinkade.

Det låter så töntigt allihopa och jag tycker inte att jag är speciellt materialistisk av mig annars. Men jag tror de flesta som musicerar på ett eller annat sätt har en relation till sina instrumet. På samma vis som barn har gosedjur som vänner.

Mina föräldrar säger ibland att när jag flyttat ut ska de skrota mitt piano för att få mer plats i vardagsrummet. Bara det får mig att vilja bo hemma för alltid. Jag vet att jag inte kommer kunna ta med mig det när jag flyttar, och om jag senare i livet vill ha ett piano i mitt hem är det smidigare att köpa eller nytt, alternativt adoptera ett gammalt, än att återförenas med mitt barndomspiano. Men det är ändå så sorgligt. Typ "gammelmormor sitter på ålderdomshemmet, ingen hälsar ju på henne längre så det är kanske lika bra att vi gör oss av med henne". Barbarisk jämförelse, men lite så känns det.  

Och nu är Clavinova borta. Såld. Jag sålde henne för en timme sen. Åh, ångest.

Nej, jag får nog gaska upp mig lite nu, är inte långt ifrån att inta fosterställning och sätta på en Kentskiva. Och då vet man att det är illa.
 
/Erica out

Liten reflektion så här på kvällen.

Jag förstår inte varför folk upprörs över att klädbutiker har smickrande speglar i provrummen. Alltså, speglar som på magiska sätt gör att man går ner 15 kilo och förvandlas till en bättre version av sig själv. Till och med valkar och annat bjäffs försvinner, förstår inte hur det går till. Men en sak är säker, jag vill gärna ha en egen.

Vad som dock verkar vara ett problem för många är just detta. Att spegeln är för bra. Enligt dem så känner de sig snygga när de köper kläderna, men väl hemma framför spegeln smyger sig de där "vilken-jädra-flodhäst"-tankarna fram. Och det är alltså provrumsspegelns fel. Om den inte varit så snäll så hade jag aldrig köpt de där höga jeansen!!!

Till er som känner såhär vill jag ge ett råd som förhoppningsvis leder till att ni i forsättningen fortsätter må bra, även när ni lämnat butiken. Här kommer det: Spegla er inte hemma. Gör det inte. Håll istället kvar vid spegelbilden ni möttes av under shoppingrundan. Den där bilden som fick er att må bra och kanske även var en bidragande orsak till att ni tog en extra bit kladdkaka under fikapausen. Håll kvar vid den.

För det är inte speglarna i provrummet som får oss att må dåligt, utan spegelbilden man tvingas face:a hemma. Verkligheten, om man så vill. Så strunta i verkligheten och fantisera. Om du känner dig smal i de där jeansen inne på Gina Tricot, då jädrar i mig är du det också. End of discussion. Speglarna där hemma håller säkert inte med om den saken, men deras åsikt räknas inte lika mycket brukar jag tänka.

Jag är oändligt tacksam för att speglarna i provrummen inte visar verkligheten. Om de hade gjort det, så hade jag nog inte köpt några kläder alls. I ett rum på 1x1 kvadratmeter kan en normalvisande spegel ju få vem som helst att känna sig flodhästig.



Nu ska jag på spelkväll. Hoppas att det inte blir "Risk", för jag vill gärna sova inatt.
/Erica out