Liten reflektion så här på kvällen.

Jag förstår inte varför folk upprörs över att klädbutiker har smickrande speglar i provrummen. Alltså, speglar som på magiska sätt gör att man går ner 15 kilo och förvandlas till en bättre version av sig själv. Till och med valkar och annat bjäffs försvinner, förstår inte hur det går till. Men en sak är säker, jag vill gärna ha en egen.

Vad som dock verkar vara ett problem för många är just detta. Att spegeln är för bra. Enligt dem så känner de sig snygga när de köper kläderna, men väl hemma framför spegeln smyger sig de där "vilken-jädra-flodhäst"-tankarna fram. Och det är alltså provrumsspegelns fel. Om den inte varit så snäll så hade jag aldrig köpt de där höga jeansen!!!

Till er som känner såhär vill jag ge ett råd som förhoppningsvis leder till att ni i forsättningen fortsätter må bra, även när ni lämnat butiken. Här kommer det: Spegla er inte hemma. Gör det inte. Håll istället kvar vid spegelbilden ni möttes av under shoppingrundan. Den där bilden som fick er att må bra och kanske även var en bidragande orsak till att ni tog en extra bit kladdkaka under fikapausen. Håll kvar vid den.

För det är inte speglarna i provrummet som får oss att må dåligt, utan spegelbilden man tvingas face:a hemma. Verkligheten, om man så vill. Så strunta i verkligheten och fantisera. Om du känner dig smal i de där jeansen inne på Gina Tricot, då jädrar i mig är du det också. End of discussion. Speglarna där hemma håller säkert inte med om den saken, men deras åsikt räknas inte lika mycket brukar jag tänka.

Jag är oändligt tacksam för att speglarna i provrummen inte visar verkligheten. Om de hade gjort det, så hade jag nog inte köpt några kläder alls. I ett rum på 1x1 kvadratmeter kan en normalvisande spegel ju få vem som helst att känna sig flodhästig.



Nu ska jag på spelkväll. Hoppas att det inte blir "Risk", för jag vill gärna sova inatt.
/Erica out