Sunday bloody sunday
Nu för tiden försöker jag gå igenom livet med en mer positiv och harmonisk syn. Dels för att kompensera för många bittra tonår där cynism och negativiet var mina bästa vänner, men också för att må lite bättre.
Jag försöker efter bästa förmåga sluta störa mig på onödigt tjaffs och inte heller klaga i onödan. Men nu är det söndag eftermiddag (märk: dag efter lördag) och då kanske grannbarnen inte måste leka så jädra högljutt?
Är det för mycket begärt att vilja rehabliteras efter gårdagen i lugn och ro?
Huvudsaklig tes: Det är mycket synd om mig idag.
/ErIca out
Viktig information
Att väcka någon genom att spela upp "nyan cat" kan ibland kännas som en bra idé i teorin. Men det är det inte.
/Erica out
Det här med livskriser.
Min pappa har nu haft så många medelålderskriser i följd att jag tappat räkningen på hur många motorcyklar/helikoptrar/tekniska prylar som inhandlats de senaste åren.
Vårt garages nyaste tillskott är en andra motorcykel. Pappa försökte igår förklara vad som skiljer den åt från den han köpte för nån vecka sen.
En väldigt lång genomgång med begrepp jag tyvärr inte förstod.
Vårt garages nyaste tillskott är en andra motorcykel. Pappa försökte igår förklara vad som skiljer den åt från den han köpte för nån vecka sen.
En väldigt lång genomgång med begrepp jag tyvärr inte förstod.
Men sammanfattningsvis tror jag man kan säga att den största skillnaden är att den nya hojen är en sån som folk vänder sig om efter på gatan och tänker:
"Jag tror mina öron just dog".
Tanken på att min fader (i detta nu faktiskt) glider runt på en dödsmaskin som inte bara är väldigt farlig, utan också ansvarig för kollektiv förlust av hörsel gör mig lite illa till mods.
Så om ni promenerar runt i staden och tvingas uppleva plötslig dövhet så kan ni ju tänka på att jag ber om ursäkt å hans vägnar.
"Jag tror mina öron just dog".
Tanken på att min fader (i detta nu faktiskt) glider runt på en dödsmaskin som inte bara är väldigt farlig, utan också ansvarig för kollektiv förlust av hörsel gör mig lite illa till mods.
Så om ni promenerar runt i staden och tvingas uppleva plötslig dövhet så kan ni ju tänka på att jag ber om ursäkt å hans vägnar.
Bild på mig och Elf från i Vintras eftersom jag inte hittade någon mer relevant.
/Erica out
Hej allihopa!
Sist jag bloggade var i januari. Då skrev jag att jag och Elf var på jobbresa. Saker och ting har väl utvecklats en del sen dess och sen början på februari bor vi nu i den fina staden Oslo. I det svarta guldets land. Det är synd att jag misskött bloggen så mycket under det här halvåret med tanke på hur många inlägg jag lätt haft inspiration till. Mycket har hänt som enkelt kunnat bidra till ökad aktivitet här på blogg.se.
Eftersom jag kikade in här nu och såg hur många som fortfarande följer mig och min blogg känner jag mig nästan skyldig er en liten sammanfattning av de här månaderna, så, förhoppningsvis, framtida inlägg makes more sense (jag kan inget uttryck för det på svenska, tipsa gärna så jag slipper låta som en douchebag).
I början på året blev jag anställd som ferskvaremedarbetare i en mysig Icabutik i västra Oslo. Jag trivdes med en gång, och efter en ombyggning med nytt koncept är jag fortfarande kvar. Som ferskvaremedarbetare jobbar man med fisk, ost, varm mat, kött och delikatess. Jag trivs bäst med fisk.
Positiva saker med att jobba med fisk:
- jag får använda min kreativitet (nåväl) till att pimpa fina diskar.
- majoriteten av alla fiskar är fula och därför också roliga.
- när småkrabbor i misstag kommer med i en räkfångst brukar jag lägga ut dem i hela ferskvaren som ett "practical joke". Jag är väldigt cool som människa.
Negativa saker med att jobba med fisk:
- när man får blod/slem/skinn i munnen. (händer oftare än ni tror, försökt filiéa en marulk nån gång)
- när nån i omklädningsrummet sniffar och bedrövat säger att det luktar fisk (mina kläder i skåpet) och man tvingas svara "det är bara jag".
- att man är rädd för att "det är bara jag som luktar fisk" ska missuppfattas.
- när kunder med äldre erfarenhet av fisk kommer in för att briljera med sina kunskaper.
- när kunder med äldre erfarenhet av fisk kommer in för att briljera med sina kunskaper och har fel.
Ex: "Makrillen ligger åt fel håll". "Laxen är godast att äta precis när den är nyfångad". "Ni svenskar kan ingenting".
Eftersom jag kikade in här nu och såg hur många som fortfarande följer mig och min blogg känner jag mig nästan skyldig er en liten sammanfattning av de här månaderna, så, förhoppningsvis, framtida inlägg makes more sense (jag kan inget uttryck för det på svenska, tipsa gärna så jag slipper låta som en douchebag).
I början på året blev jag anställd som ferskvaremedarbetare i en mysig Icabutik i västra Oslo. Jag trivdes med en gång, och efter en ombyggning med nytt koncept är jag fortfarande kvar. Som ferskvaremedarbetare jobbar man med fisk, ost, varm mat, kött och delikatess. Jag trivs bäst med fisk.
Positiva saker med att jobba med fisk:
- jag får använda min kreativitet (nåväl) till att pimpa fina diskar.
- majoriteten av alla fiskar är fula och därför också roliga.
- när småkrabbor i misstag kommer med i en räkfångst brukar jag lägga ut dem i hela ferskvaren som ett "practical joke". Jag är väldigt cool som människa.
Negativa saker med att jobba med fisk:
- när man får blod/slem/skinn i munnen. (händer oftare än ni tror, försökt filiéa en marulk nån gång)
- när nån i omklädningsrummet sniffar och bedrövat säger att det luktar fisk (mina kläder i skåpet) och man tvingas svara "det är bara jag".
- att man är rädd för att "det är bara jag som luktar fisk" ska missuppfattas.
- när kunder med äldre erfarenhet av fisk kommer in för att briljera med sina kunskaper.
- när kunder med äldre erfarenhet av fisk kommer in för att briljera med sina kunskaper och har fel.
Ex: "Makrillen ligger åt fel håll". "Laxen är godast att äta precis när den är nyfångad". "Ni svenskar kan ingenting".
/Erica out
Sjuka i Norge.
Jag och Elf är på jobbresa i Oslo. Tanken är att vi ska söka jobb, gå runt med cv, prata med chefer och sådär. Det är tanken. Vad som dock händer är att vi ligger utslagna på vårt vandrarhem med aggressiv magsjuka. Jag klarade mig iväg på en arbetsintervju igår men efter det var jag färdig. Åkte hem och somnade på en sekund. Elf är sämre idag än vad han var igår och jag försöker ta hand om honom så gott det går. Vilket betyder att jag tvångsmatar honom med alvedon mot febern trots att han är största tablettmotståndaren. Lite svinigt av mig, men vi har liksom inte råd med principer nu när vi betalat dyra norska kronor för det skabbiga rum vi bor i. Det är bara att ge järnet för att bli frisk.
Igår morse när jag vaknade mådde jag så dåligt att jag i några sekunder nästan tänkte "jag orkar inte gå på intervjun, jag kan inte, jag är för svag". Men jag gick upp, satt två timmar på toan och kissade ur nummer två, tog en dusch, drack lite juice och gick till t-banen. Orkade som sagt bara intervjun innan jag gick hem och la mig igen, men alltid något. Kämparanda.
En guldkant på tillvaron är dock att vi inte behöver oroa oss för att maten ska ta slut. Något vi diskuterade hemma i Sverige. Det är kanon, vi äter typ ingenting. Nu ska jag försöka väcka Elf igen.
Hoppas ni andra är friska.
/Erica out
Igår morse när jag vaknade mådde jag så dåligt att jag i några sekunder nästan tänkte "jag orkar inte gå på intervjun, jag kan inte, jag är för svag". Men jag gick upp, satt två timmar på toan och kissade ur nummer två, tog en dusch, drack lite juice och gick till t-banen. Orkade som sagt bara intervjun innan jag gick hem och la mig igen, men alltid något. Kämparanda.
En guldkant på tillvaron är dock att vi inte behöver oroa oss för att maten ska ta slut. Något vi diskuterade hemma i Sverige. Det är kanon, vi äter typ ingenting. Nu ska jag försöka väcka Elf igen.
Hoppas ni andra är friska.
/Erica out
Jaha.
Då var mitt CLP-311 sålt. Jag har sköna pengar i min ficka.
Men varje gång jag ska skiljas från ett intrument jag spelat mycket på blir jag så ledsen. Det känns som att ta farväl av en kompis. I somras när jag köpte digitalpianot, eller Yamaha Clavinova Piano CLP 311 som är hennes fullständiga namn, var jag tvungen att göra mig av med min elorgel från 60-talet. Jag hade hittat den i en sekond handbutik ett par månader innan för 275 kr, och jag älskade den. Men det fanns inget annat alternativ. "Du kan inte ha ett piano, en keyboard, ett digitalpiano och en orgel, Erica. Vi har inte plats". Orgeln förlorade omröstningen.
Så i samband med att vår granne hjälpte till att bära in Clavinova fick han min orgel som tack, eller som en tjänst, något i den stilen. Efter att han gått satte jag mig och sörjde, smyggrät samtidigt som jag invigde mitt nya fina piano. Jag fick inte ens säga hejdå jag fick inte ens säga hejdå tänkte jag som ett mantra medan jag klinkade.
Det låter så töntigt allihopa och jag tycker inte att jag är speciellt materialistisk av mig annars. Men jag tror de flesta som musicerar på ett eller annat sätt har en relation till sina instrumet. På samma vis som barn har gosedjur som vänner.
Mina föräldrar säger ibland att när jag flyttat ut ska de skrota mitt piano för att få mer plats i vardagsrummet. Bara det får mig att vilja bo hemma för alltid. Jag vet att jag inte kommer kunna ta med mig det när jag flyttar, och om jag senare i livet vill ha ett piano i mitt hem är det smidigare att köpa eller nytt, alternativt adoptera ett gammalt, än att återförenas med mitt barndomspiano. Men det är ändå så sorgligt. Typ "gammelmormor sitter på ålderdomshemmet, ingen hälsar ju på henne längre så det är kanske lika bra att vi gör oss av med henne". Barbarisk jämförelse, men lite så känns det.
Och nu är Clavinova borta. Såld. Jag sålde henne för en timme sen. Åh, ångest.
Nej, jag får nog gaska upp mig lite nu, är inte långt ifrån att inta fosterställning och sätta på en Kentskiva. Och då vet man att det är illa.
/Erica out
Provrumsångest vs. flodhästångest
Liten reflektion så här på kvällen.
Jag förstår inte varför folk upprörs över att klädbutiker har smickrande speglar i provrummen. Alltså, speglar som på magiska sätt gör att man går ner 15 kilo och förvandlas till en bättre version av sig själv. Till och med valkar och annat bjäffs försvinner, förstår inte hur det går till. Men en sak är säker, jag vill gärna ha en egen.
Vad som dock verkar vara ett problem för många är just detta. Att spegeln är för bra. Enligt dem så känner de sig snygga när de köper kläderna, men väl hemma framför spegeln smyger sig de där "vilken-jädra-flodhäst"-tankarna fram. Och det är alltså provrumsspegelns fel. Om den inte varit så snäll så hade jag aldrig köpt de där höga jeansen!!!
Till er som känner såhär vill jag ge ett råd som förhoppningsvis leder till att ni i forsättningen fortsätter må bra, även när ni lämnat butiken. Här kommer det: Spegla er inte hemma. Gör det inte. Håll istället kvar vid spegelbilden ni möttes av under shoppingrundan. Den där bilden som fick er att må bra och kanske även var en bidragande orsak till att ni tog en extra bit kladdkaka under fikapausen. Håll kvar vid den.
För det är inte speglarna i provrummet som får oss att må dåligt, utan spegelbilden man tvingas face:a hemma. Verkligheten, om man så vill. Så strunta i verkligheten och fantisera. Om du känner dig smal i de där jeansen inne på Gina Tricot, då jädrar i mig är du det också. End of discussion. Speglarna där hemma håller säkert inte med om den saken, men deras åsikt räknas inte lika mycket brukar jag tänka.
Jag är oändligt tacksam för att speglarna i provrummen inte visar verkligheten. Om de hade gjort det, så hade jag nog inte köpt några kläder alls. I ett rum på 1x1 kvadratmeter kan en normalvisande spegel ju få vem som helst att känna sig flodhästig.
Nu ska jag på spelkväll. Hoppas att det inte blir "Risk", för jag vill gärna sova inatt.
/Erica out
Jag förstår inte varför folk upprörs över att klädbutiker har smickrande speglar i provrummen. Alltså, speglar som på magiska sätt gör att man går ner 15 kilo och förvandlas till en bättre version av sig själv. Till och med valkar och annat bjäffs försvinner, förstår inte hur det går till. Men en sak är säker, jag vill gärna ha en egen.
Vad som dock verkar vara ett problem för många är just detta. Att spegeln är för bra. Enligt dem så känner de sig snygga när de köper kläderna, men väl hemma framför spegeln smyger sig de där "vilken-jädra-flodhäst"-tankarna fram. Och det är alltså provrumsspegelns fel. Om den inte varit så snäll så hade jag aldrig köpt de där höga jeansen!!!
Till er som känner såhär vill jag ge ett råd som förhoppningsvis leder till att ni i forsättningen fortsätter må bra, även när ni lämnat butiken. Här kommer det: Spegla er inte hemma. Gör det inte. Håll istället kvar vid spegelbilden ni möttes av under shoppingrundan. Den där bilden som fick er att må bra och kanske även var en bidragande orsak till att ni tog en extra bit kladdkaka under fikapausen. Håll kvar vid den.
För det är inte speglarna i provrummet som får oss att må dåligt, utan spegelbilden man tvingas face:a hemma. Verkligheten, om man så vill. Så strunta i verkligheten och fantisera. Om du känner dig smal i de där jeansen inne på Gina Tricot, då jädrar i mig är du det också. End of discussion. Speglarna där hemma håller säkert inte med om den saken, men deras åsikt räknas inte lika mycket brukar jag tänka.
Jag är oändligt tacksam för att speglarna i provrummen inte visar verkligheten. Om de hade gjort det, så hade jag nog inte köpt några kläder alls. I ett rum på 1x1 kvadratmeter kan en normalvisande spegel ju få vem som helst att känna sig flodhästig.
Nu ska jag på spelkväll. Hoppas att det inte blir "Risk", för jag vill gärna sova inatt.
/Erica out
Nu var det männen igen.
Tre saker jag inte gillar med män och sällskapsspel:
1. De blir övertaggade av tanken på att kanske vinna att de förlorar kontroll över kropp och själ. Skriker, viftar och försöker överrösta allt och alla. Musik, vädjande medspelare, inre röster. (Den sista är bara en antagelse, men jag misstänker att det stämmer eftersom de skriker även när resten av medspelarna sitter tysta).
2. De överskattar sin egen förmåga att veta saker och axlar en kaxig överlägsen attityd de inte har mandat till. Samt, låter få andra (kvinnor främst, vi är ju inte så intelligenta) vara med i överläggningar.
3. De väljer bara frågor de vill kunna svaret på. Inte frågor som de möjligtvis kanske kan svaret på. Tror inte jag kan räkna hur många gånger jag spelat Trivial Persuit och minst tre män gassat "JAA. TA EN SPORTFRÅGA. VI VÄLJER SPORT. VA? NEJ TYST NU! SPORT!!!!! VI KAN DETTA. SÅJA. LÄS NU!!"
"Vem kom på tredje plats i VM i kanotsegling i Berlin 1967?"
...
Precis.
Ni kan inte. Faktum är att ni kan inte svaret på några sportfrågor. Inse. Oavsett hur många golfkanaler ni betalar för. Det intressanta i detta är att det bara fortsätter, eskalerar. I vanliga fall brukar man liksom säga att "Man lär sig av sina misstag". Men nu är det män vi snackar om, så vad händer när det blir vår tur igen? "SPOOOOOOORT. JOOO TA EN SPOOOOORT".
"Hur många steg ingår i den rytmiskt bahlinesiska kampdans som utövades av krigare under första världskriget på de Karibiska öarna?
-_-
Och jag är så trött på den klassiska "testosteron-faktorn" som i så många livssituationer gör att män kommer undan med så mycket jäkelskap. Säg som det är istället. Ni är efterblivna.
När det gäller sällskapsspel. Bl.a.
/Erica out
1. De blir övertaggade av tanken på att kanske vinna att de förlorar kontroll över kropp och själ. Skriker, viftar och försöker överrösta allt och alla. Musik, vädjande medspelare, inre röster. (Den sista är bara en antagelse, men jag misstänker att det stämmer eftersom de skriker även när resten av medspelarna sitter tysta).
2. De överskattar sin egen förmåga att veta saker och axlar en kaxig överlägsen attityd de inte har mandat till. Samt, låter få andra (kvinnor främst, vi är ju inte så intelligenta) vara med i överläggningar.
3. De väljer bara frågor de vill kunna svaret på. Inte frågor som de möjligtvis kanske kan svaret på. Tror inte jag kan räkna hur många gånger jag spelat Trivial Persuit och minst tre män gassat "JAA. TA EN SPORTFRÅGA. VI VÄLJER SPORT. VA? NEJ TYST NU! SPORT!!!!! VI KAN DETTA. SÅJA. LÄS NU!!"
"Vem kom på tredje plats i VM i kanotsegling i Berlin 1967?"
...
Precis.
Ni kan inte. Faktum är att ni kan inte svaret på några sportfrågor. Inse. Oavsett hur många golfkanaler ni betalar för. Det intressanta i detta är att det bara fortsätter, eskalerar. I vanliga fall brukar man liksom säga att "Man lär sig av sina misstag". Men nu är det män vi snackar om, så vad händer när det blir vår tur igen? "SPOOOOOOORT. JOOO TA EN SPOOOOORT".
"Hur många steg ingår i den rytmiskt bahlinesiska kampdans som utövades av krigare under första världskriget på de Karibiska öarna?
-_-
Och jag är så trött på den klassiska "testosteron-faktorn" som i så många livssituationer gör att män kommer undan med så mycket jäkelskap. Säg som det är istället. Ni är efterblivna.
När det gäller sällskapsspel. Bl.a.
/Erica out
Dålig självkänsla på klubben.
Det hände en sak igår som fick mig att vilja börja banta.
Inne på klubben:
Jag står och pratar med några vänner jag precis träffat när någon slår till mig i baken. Det är ingen liten flörtsam dask (även fast det också är obehagligt), utan en rejäl smäll. Jag vänder mig instinktivt om, förväntar mig att få syn på någon jag känner som skämtar. Så gör liksom alltid jag när jag ser någon jag känner. Men jag ser ingen misstänkt överhuvudtaget. Så jag tänker "skitsamma", vänder mig tillbaka och pratar vidare. Tre sekunder senare får sig min rumpa ett slag igen, lika jädra hårt. Och i ögonvrån upptäcker jag en kille i baren som snabbt och vänder sig om. Han snaggad och har en ful skjorta på sig så det säger sig självt att han är skyldig tänker jag och flyttar mig några meter bort. Konsversationen fortsätter och trots avståndet får jag mottaga en smäll igen.
Det som i det här läget får mig att vilja banta är att jag känner mig uppriktigt hånad. Att min rumpa nu blivit så stor att den drar till sig uppmärksamhet som gör att folk bara vill smälla till fanskapet, liksom. En tjockisrumpa som får vad den förtjänar. Jag blev inte ens lite smickrad över att någon (ett kräk visserligen, vill inte uppmuntra andra till att daska främlingar i baken) ville ge mig en spank, utan bara helt bedrövad. Förnedrad gick jag därifrån och försökte så gott jag kunde undvika klubbens tretton helkroppsspeglar resten av kvällen.
Förutom vad-tjock-jag-måste-blivit tankarna reflekterade jag även kring om det inte varit på sin plats att hälla min drink över rump-daskar-killen. Jag har alltid velat göra det och igår hade jag faktiskt ett läge. Jag tycker som sagt inte att det är okej att röra en främmande människas rumpa, oavsett storlek på skinkorna. För det är obehagligt och oförskämt och är det på köpet en äcklig människa som gör det blir situationen så mycket värre.
(Parallell: Samma gäller de dance-rapes som försiggår på dansgolven. Är det kanske svårt att hålla sin penis för sig själv när man dansar?)
Skulle detta hända igen, ta i trä, så tror faktiskt att jag jag offrar min drink för 91 kr. Det känns i efterhand värt att blöta ner en människa som just slagit en och fått en att vilja banta bort sin rumpa pga det.
Bild från igår, jag är den bleka tomten som gömmer sig bakom alla.
Tack för tipset, Mäty.
/Erica out
Inne på klubben:
Jag står och pratar med några vänner jag precis träffat när någon slår till mig i baken. Det är ingen liten flörtsam dask (även fast det också är obehagligt), utan en rejäl smäll. Jag vänder mig instinktivt om, förväntar mig att få syn på någon jag känner som skämtar. Så gör liksom alltid jag när jag ser någon jag känner. Men jag ser ingen misstänkt överhuvudtaget. Så jag tänker "skitsamma", vänder mig tillbaka och pratar vidare. Tre sekunder senare får sig min rumpa ett slag igen, lika jädra hårt. Och i ögonvrån upptäcker jag en kille i baren som snabbt och vänder sig om. Han snaggad och har en ful skjorta på sig så det säger sig självt att han är skyldig tänker jag och flyttar mig några meter bort. Konsversationen fortsätter och trots avståndet får jag mottaga en smäll igen.
Det som i det här läget får mig att vilja banta är att jag känner mig uppriktigt hånad. Att min rumpa nu blivit så stor att den drar till sig uppmärksamhet som gör att folk bara vill smälla till fanskapet, liksom. En tjockisrumpa som får vad den förtjänar. Jag blev inte ens lite smickrad över att någon (ett kräk visserligen, vill inte uppmuntra andra till att daska främlingar i baken) ville ge mig en spank, utan bara helt bedrövad. Förnedrad gick jag därifrån och försökte så gott jag kunde undvika klubbens tretton helkroppsspeglar resten av kvällen.
Förutom vad-tjock-jag-måste-blivit tankarna reflekterade jag även kring om det inte varit på sin plats att hälla min drink över rump-daskar-killen. Jag har alltid velat göra det och igår hade jag faktiskt ett läge. Jag tycker som sagt inte att det är okej att röra en främmande människas rumpa, oavsett storlek på skinkorna. För det är obehagligt och oförskämt och är det på köpet en äcklig människa som gör det blir situationen så mycket värre.
(Parallell: Samma gäller de dance-rapes som försiggår på dansgolven. Är det kanske svårt att hålla sin penis för sig själv när man dansar?)
Skulle detta hända igen, ta i trä, så tror faktiskt att jag jag offrar min drink för 91 kr. Det känns i efterhand värt att blöta ner en människa som just slagit en och fått en att vilja banta bort sin rumpa pga det.
Bild från igår, jag är den bleka tomten som gömmer sig bakom alla.
Tack för tipset, Mäty.
/Erica out
Goder afton.
God fortsättning!
Jag sitter redo och klar för lite party och kära återseenden av mina vänner. Trots att vi sen studenten är utspridda på olika ställen i Sverige och utomlands är det ändå lika härligt när vi ses.
Så nu vet ni det.
Här är en vink från mig till er som läser min blogg denna stormiga afton:
Ska strax be mamma köra mig de fyrahundra meterna bort till M. Och ni som tänker "köra bil fyra hundra meter! nej vet du vad" får nog inse att vi är körda ändå, vad gäller miljön. Regnstorm i december? Precis. Och att låta mitt hår bekanta sig med detta mördarväder är något jag bara inte tillåter efter 13 minuter med platttången.
Eftersom jag då förvandlas till detta:
/Erica out
Jag sitter redo och klar för lite party och kära återseenden av mina vänner. Trots att vi sen studenten är utspridda på olika ställen i Sverige och utomlands är det ändå lika härligt när vi ses.
Så nu vet ni det.
Här är en vink från mig till er som läser min blogg denna stormiga afton:
Ska strax be mamma köra mig de fyrahundra meterna bort till M. Och ni som tänker "köra bil fyra hundra meter! nej vet du vad" får nog inse att vi är körda ändå, vad gäller miljön. Regnstorm i december? Precis. Och att låta mitt hår bekanta sig med detta mördarväder är något jag bara inte tillåter efter 13 minuter med platttången.
Eftersom jag då förvandlas till detta:
/Erica out
Spårar med debattartiklar?
Det är inte ofta jag blir riktigt förbannad. Eller ja, jo det är ofta jag blir riktigt förbannad. Men det är sällan jag känner den irritation blandat med frustration jag just nu upplever. Anledningen: Det är omöjligt att få tag på noter på internet utan att behöva betala för det. Iaf de noter jag alltid letar efter. Inlägget som följer kommer därför handla om nedladdning och min dubbelmoral kring ämnet.
För merparten av Sveriges äldre människor är detta inte ett problem. Att behöva betala för en tjänst eller produkt är inget man blir irriterad eller frustrerad över. Du behöver noter? Ja. Gå och köp dig lite då. Det är ett faktum att om man vill ha något säger det sig själv att man då måste betala för det. End of story. Så är det och har varit under hela deras liv.
Men jag är född på 90-talet. Jag är uppväxt med obegränsad tillgång till kultur i alla dess former. Film, musik, spel, böcker etc. utan att behöva betala en enda krona. Ett klick på datorn bara så är det klappat.
Jag hör ibland äldre människor prata om nittiotalister och det framgår tydligt vad de tycker om oss. Vi är giriga, pantade snorungar för att vi resonerar som vi gör vad gäller musik, film eller i mitt fall nu: noter. Och grejen är. De har rätt. Vi är giriga och pantade snorungar. Vi är verkligen det.
Och ni kan säga emot mig hur mycket som helst, men svara på det här:
Varför skulle vi inte betala, egentligen?
När de här debatterna om nedladdning och piratebay etc. pågick som hetsigast höll jag alltid med artisterna. "Vi älskar att göra musik, men lets face it. Om vi inte får pengar för att överleva kan vi inte producera". Jag satt sympatiskt nickande och tänkte "Självklart förtjänar ni pengar! Om man lägger ner ett år på att få till en riktigt bra skiva är det ju självklart att få belöning för sitt slit!"
Ändå klickade jag några dagar senare hem det där nya albumet jag så länge sett fram emot. Då spelade det ingen roll längre. Gå till affären och lägga upp en fjärdedel av barnbidraget på disken för 12 låtar? I don't think so, när jag kan få det gratis på fem minuter, här och nu. Artisterna är knappast mer fattiga än 14åriga jag.
(Jag vill dock medge att jag emellanåt och sen länge tillbaka köper skivor med band och artister som jag verkligen gillar. Men det är mest för samlarvärdets skull)
Vi har kommit undan med detta beteende under flera års tid och omvärlden har låtit det pågå så länge att vi inte längre tror att vi gör något fel. Vilket på så många sätt faktiskt är just fel. Det går inte att argumentera för att det är rätt att ladda ner musik gratis. Ladda ner, absolut. Men utan att betala för det? Nej det är varken rättvist eller rätt. Men ändå gör jag det, och som sagt, blir skitsur när jag googlar "free sheet music carter burwell" och får upp sidor som kräver pengar.
Jag bad att få ut mitt brottsregister förra veckan eftersom vissa jobb kräver intyg på att man är ett snällt barn. Och för ett par dagar sen kom det. Helt vitt. Inte en dom, inte en prick för mopedtrimmning eller snatteri ens. Jag är helt ren. På pappret. Men i praktiken är jag en skurk. Och har vart en skurk sen mina tidiga tonår. Precis som resten av min generation.
Med den här texten vill jag alltså säga att vi måste bryta de tankemönster vi näst intill har inpräntat i vårt DNA vid det här laget. Det är inte okej att ladda ner film eller musik som människor lagt ner tid på för att kunna försörja sig. Och det är inte okej att bli så sur att man slänger en toffla tvärs över rummet så att ett glas samt ett hamsterhjul går sönder, för att inte noter är gratis.
/Erica out
För merparten av Sveriges äldre människor är detta inte ett problem. Att behöva betala för en tjänst eller produkt är inget man blir irriterad eller frustrerad över. Du behöver noter? Ja. Gå och köp dig lite då. Det är ett faktum att om man vill ha något säger det sig själv att man då måste betala för det. End of story. Så är det och har varit under hela deras liv.
Men jag är född på 90-talet. Jag är uppväxt med obegränsad tillgång till kultur i alla dess former. Film, musik, spel, böcker etc. utan att behöva betala en enda krona. Ett klick på datorn bara så är det klappat.
Jag hör ibland äldre människor prata om nittiotalister och det framgår tydligt vad de tycker om oss. Vi är giriga, pantade snorungar för att vi resonerar som vi gör vad gäller musik, film eller i mitt fall nu: noter. Och grejen är. De har rätt. Vi är giriga och pantade snorungar. Vi är verkligen det.
Och ni kan säga emot mig hur mycket som helst, men svara på det här:
Varför skulle vi inte betala, egentligen?
När de här debatterna om nedladdning och piratebay etc. pågick som hetsigast höll jag alltid med artisterna. "Vi älskar att göra musik, men lets face it. Om vi inte får pengar för att överleva kan vi inte producera". Jag satt sympatiskt nickande och tänkte "Självklart förtjänar ni pengar! Om man lägger ner ett år på att få till en riktigt bra skiva är det ju självklart att få belöning för sitt slit!"
Ändå klickade jag några dagar senare hem det där nya albumet jag så länge sett fram emot. Då spelade det ingen roll längre. Gå till affären och lägga upp en fjärdedel av barnbidraget på disken för 12 låtar? I don't think so, när jag kan få det gratis på fem minuter, här och nu. Artisterna är knappast mer fattiga än 14åriga jag.
(Jag vill dock medge att jag emellanåt och sen länge tillbaka köper skivor med band och artister som jag verkligen gillar. Men det är mest för samlarvärdets skull)
Vi har kommit undan med detta beteende under flera års tid och omvärlden har låtit det pågå så länge att vi inte längre tror att vi gör något fel. Vilket på så många sätt faktiskt är just fel. Det går inte att argumentera för att det är rätt att ladda ner musik gratis. Ladda ner, absolut. Men utan att betala för det? Nej det är varken rättvist eller rätt. Men ändå gör jag det, och som sagt, blir skitsur när jag googlar "free sheet music carter burwell" och får upp sidor som kräver pengar.
Jag bad att få ut mitt brottsregister förra veckan eftersom vissa jobb kräver intyg på att man är ett snällt barn. Och för ett par dagar sen kom det. Helt vitt. Inte en dom, inte en prick för mopedtrimmning eller snatteri ens. Jag är helt ren. På pappret. Men i praktiken är jag en skurk. Och har vart en skurk sen mina tidiga tonår. Precis som resten av min generation.
Med den här texten vill jag alltså säga att vi måste bryta de tankemönster vi näst intill har inpräntat i vårt DNA vid det här laget. Det är inte okej att ladda ner film eller musik som människor lagt ner tid på för att kunna försörja sig. Och det är inte okej att bli så sur att man slänger en toffla tvärs över rummet så att ett glas samt ett hamsterhjul går sönder, för att inte noter är gratis.
/Erica out
Jag är lite sjuk.
(Varning: Detta inlägg är jobbigt att läsa av två anledningar. 1. Ni som ser mig som en bra människa kommer drastiskt ändra uppfattning. 2. Blogg.se har gjort så att man inte kan göra radbyten, därför ser texten ut som KAOS.)
Min man är en väldigt härlig person och ibland säger han saker som får en att uppskatta om honom extra mycket. Igår natt kläckte han ur sig (vilket också är min facebook-status, såklart): "Jag vill inte påstå att hon inte har alla hästar hemma. Men man kan säga såhär: Det fattas ett föl".
Jag tyckte att detta var helt hysteriskt roligt sagt och under fem minuter hade vi en trevlig skrattstund tillsammans. Men sen avbröts den tvärt. Jag hittade nämligen en finne på hans rygg och började i vanlig ordning pilla på den vilket i vanlig ordning också resulterade i att vi somnade som ovänner. Vad jag vill komma fram till är att jag börjar misstänka att jag har en tvångssjukdom. Det jag kommer skriva nu är pinsamt men tyvärr helt sant. Here it goes: Jag kan inte låta bli klämfärdiga finnar (eller o-klämfärdiga för den delen heller). Jag blir manisk. Måste. Ta. Den. Fule. Rackarn. Det här är äckligt att ha som intresse av så många anledningar. Jag börjar liksom förstå det, och det är dags att jag erkänner öppet och slutar smusslar med det. Jag är en finnsklämsmissbrukare. Det största problemet med detta, förutom att jag framstår som en genuint äcklig människa, är att min man drabbas. Fysiskt. Av oss två är han den som erhåller mest finnar och när jag är inne i min psykos-mani ser jag det därför inte mer än rätt att hans kropp får ställa upp för att tillfredställa mitt begär. Rationellt sett förstår jag att det inte är resonligt att tänka så, jag är inte retarderad, men när jag är inne i klämmandet är jag tyvärr inte rationell, alls. Däremot är jag overkligt målinriktad. Fast beslutsam att förgöra finnen och tömma den på sitt innehåll. Jag struntar i att mannen vrålar "men lägg av för fan" och hotar att göra saker mot mig som gör ont. Jag fortsätter ändå. Oavsett de smärtsamma och förödande konsekvenserna. Ungefär lite som när George Bush jagar terrorister.
Nej. När detta kom ut i skrift blev det verkligt hur stört detta är. Hur störd jag är? Hm. Är det någon annan som har samma problemet? För isf kanske vi kan organisera nån stödgrupp, som AA eller AN. Skriv en rad! Nu ska jag baka fudge och slå in julklappar. Det är viktigt att hålla sig produktiv när man inte har ett fast arbete förstår ni. Ha en god jul om vi inte hörs innan helgen!
/Erica out
Hejhej
Nu har jag på känn att ni är sådär arga igen men jag har haft mina anledningar att inte uppdatera. Just nu sitter jag och väntar på min man som vart i Örebro över helgen. Men efter att vi umgåtts lite så kan jag skriva några rader och berätta lite kul och lite annat mindre kul.
Tills dess.
En gallopperande kossa:
Hej på en stund!
/Erica out
Tills dess.
En gallopperande kossa:
Hej på en stund!
/Erica out
Är i Dalsland.
Återkommer imorgon!
/Erica out
/Erica out
Tja
Jag och fläskhanden ville mest kika in för att säga att vi går ut (tar med oss Elf också) och äter middag. THAI!
Men det är inte allt. Detta inlägg vill jag tillägna en väldigt käck tant som spred ljus i min vardag tidigare idag. Varför spred hon ljus i min vardag? Jo, för hon har lila hår, iron maiden-tröja och använder "rock n' roll" som hälsningsfras. När hon går på bussen säger hon "hejhej, rock n' roll" och när hon går av säger hon "hejdå rock n' roll". Däremellan pratar hon friskt och påpekar hur folk ser ut, att de är blinda osv. Med andra ord, går lite utanför ramarna vad gäller normaliteten (om man ska vara tråkig). Och sånt gillar jag!
Tänker därför klura ut en egen spektakulär hälsningsfras som får folk att liksom stanna upp en stund och fundera över vad man nyss sagt. Får suga på den karamellen ett tag och återkomma med besked i veckan!
/Erica out
