Tjena. Bloggsemestern äger, så ni vet.
Spenderar dagarna i sängen med laptopen och mitt eget självförakt.
Pluggar livet ur min själ. Orkar knappt umgås med folk när jag väl får
tid över eftersom jag är så utmattad att jag bara klarar av att säga:

Eumenämnämnämnämmmn

samt

Ljeäeäeäääääää

Jag vet att jag sviker er.
Att era liv kommer i obalans utan min uppdatering.

Men det är inte mitt fel att jag föddes med ett uppskutarbeteende
och nu kommit på ungefär ett halvår innan studenten att
"just det, betygen är rätt avgörande för framtiden"

(.....)

Iaf.
Annars?

Drömmer så mycket om nätterna att jag knappt är utsövd efter 10 h.
Harry Potter-drömmarna släpper nämligen aldrig taget om mig.

Och det är alltid samma visa.
Jag, Harry och de andra slåss mot Voldermort och dödsätarna och vi förlorar.
Tack vare mig. Alltid.

Jag är sämst, kan ingenting och alla suckar och skäller.
Jag börjar liksom undra varför de ens vill ha med mig?
Vad är grejen? När de vet redan innan att jag bara förstör.
Min närvaro gör att vi förlorar men ändå måste jag ställa upp i varenda strid.

Förstår inte.
Och alla i "mitt lag", Heromionie och gänget, är så taskiga.
Ingen uppmuntrar, säger "nästa tar du", "kom igen, erica" 
Ingen. De slänger bara ilskna och irriterade blickar varje
gång jag blir omkulltrollad. Inatt torterade Voldermort mig
så mycket att jag tillslut vaknade och det första jag tänkte var:

Varför försökte ingen hjälpa mig?

Nästa gång vi är mitt uppe i en strid ska jag bara slänga spöet
(det fungerar inte ändå) och bara gå därifrån.
Hejdå hoppas han dödar er alla.

Och sen vakna nöjd, feeling victorious.



Inte lika trevliga som i filmerna.

/Erica out