Det finns vissa tillfällen i livet då man känner sig helt missanpassad.

För mig är det när jag omges av människor som heter Ronny,
Conny eller typ Bettan som har tribal/kinatecken-tatueringar,
snackar om streetrace på 45an och lyssnar på Takida/Nickelback. 

Eller när jag tvingas gå på aerobics på mitt gym.

Finns få situationer då jag känner mig mer obekäm, sårbar och utsatt.
Dels för att jag helt enkelt suger på estetisk rörelse i allmänhet,
men mest för att jag inte passar in i sånna sammanhang. På allvar alltså. 
Ni ska se mig. Är förvånad över att jag inte ligger på youtube än.

Sen blir jag alltid så nervös och får nån sjuk prestationsångest
(normalt?) inför de andra som tränar. Känner att jag måste vara den mest
duktiga i gruppen och sånt. Vilket jag under inga omständigheter alltså är.

Instruktören säger typ "vänster armbåge möter höger knä kom igen tjajor"
Och jag står där och flaxar med båda armarna över huvudet medan
alla medelålders damer nailar varje rörelse asnöjda med sig själva.

Det är lika hemskt varje gång.
Brukar försöka ta en plats så långt bak i salen jag kan för att
minimera pinsamheten men tyvärr finns det ju självklart livets spegel
där framme så att man ändå tvingas att stå ut med åsynen av sig själv.

Menmen.
Men imorrn ska jag iaf pallra mig till gymjefeln. För motionens skull.
Det går säkert helt okej.

Det finns ju de som har det mycket värre.
Barnen i Afrika tex. Och den här killen:



/Erica out