Min vän H ska upp till Dalslansskogarna och vandra imorrn.
Flera mil. I urskogen. Tälta och göra upp eld. Dricka ur bäckar och sånt.
Ensam den här gången.
Är sjukt orolig.
Han säger att allt kommer gå bra men lägg av för fan känner jag.
Lets be real. Det är Dalsland vi snackar om.
För massa år sen fanns det björn och varg där!!
Jättemånga år sen visserligen. Men ändå.
NÅN odåga ligger säkert kvar och lurar...

Och om inte nåt djur kommer och börjar äta på honom kan ju
faktiskt andra saker också hända. Man man sätta i halsen tex.
Vad ska man göra då?
Slänga sin kropp mot ett träd i brist på Heimlichmanövrar?
Eller om man vrickar foten mot en rot och inte kan röra sig?
Vad ska man göra då?
Ringa efter hjälp kanske? Tror knappast att täckningen är fenomenal där ute.

NEJ.
Jag tycker man ska hylla ensamhet.
Vänja sig vid umgås med sig själv, åka på semester på egen hand. 
Lära sig att uppskatta sitt egna sällskap osv osv men det finns gränser.
Man behöver ju inte utmana livet bara för att uppleva det.

Jag har erbjudit mig att åka upp till Hunneberg med honom och
gå omkring lite i den skogen några timmar. Men det vill inte H.
"Det är inte samma sak" säger han.

Vi får se hur detta går.
Om nån av er läsare råkar bo långt in i skogen runt typ Åmålstrakten
och neråt kan ni väl hålla lite extra utkik efter en kille med Bob Dylanhår?



/Erica out