Min mamma fyller år idag så jag har lagat middag till henne.
Under måltiden så ringer hennes gamla gymnasiekompis och vill komma förbi.
Och det är klart hon får, kvinnan är trevlig.
Men, (there's always a "men") med sig har hon sonen på 9 år.
Svär. jag tar livet av mig snart.

Om man nu måste släpa med sig en asjobbig (med betoning på AS)
unge som man inte ens lärt att HÅLLA KÄFTEN ibland why bother to umgås?
Seriously. Man är inte taskig om man ber sitt barn att vara tyst vid bordet.
Om ungen tenderar att prata oavbrutet om sina jävla gympalektioner och
att han bara kan äta spaghetti och ketchup whatever så är det OKEJ att säga:
Gubben, stänger inte du igen munnen nu slår jag ihjäl dig.
Vet hut för böveln.
Det gör dig inte till en dålig förälder. Det fattar tom jag utan att ha barn

Underbart.
Nu kom parasiten och satte sig bredvid mig i soffan också...
Och vad gör han? Vad GÖR han?
Han... han.. sätter på en DVD-film och säger
"ÅH VAD JAG ÄR BRA" varpå han gör segertecken. Din fräcka lilla..
Detärfultattmördadetärfultattmörda...

Återgår till bordet nu.
Hörs sen.
Fått svar på knölen och det kanske ni vill veta om.

/Erica out