Gladheten blev kortvarig.
Pratade med en viss man och helst plötsligt kändes allt bara trist igen.
Och jobbigt. Och verkligt. Verkligheten är jobbig och jävligt trist. Tråkig.
Känns så lönlöst att våga tro och kämpa för något när man antagligen
inte kommer hinna uppleva resultatet av arbetet innan man dör.

HATAR idag.
Hatar mänskligheten. Hatar män.
Hatar allt och alla som vill motarbeta bättre välfärd.
Hatar dåliga argument som man inte längre orkar stå upp mot för de är så dåliga.
Hatar "det har alltid varit så", hatar den motsägelsefulla nedlåtande tonen.
Som att man inte vet vad man snackar om.
Jag vet precis vad jag fucking snackar om.

Ibland blir jag orolig och tänker att jag gräver för djupt i allt och överanalyserar,
att det bara gör mig illa. Att jag blir frustrerad, arg och inte kapabel att koncentrera mig på något annat.
Men sen funderar jag och inser att det är viktigt att jag gör det, iaf för mig.

Nour El Refai sa en gång: Om man tycker mycket så måste man också orka mycket.


Om man tycker mycket måste man också orka mycket..
Jag blir utmattad av en patriarkalisk chatt på internet.

Det faktumet får mig att inse att jag antagligen aldrig
kommer orka göra något bra, nyttigt, eller osjälviskt för mänskligheten.
Och det gör mig mer bitter än något annat.

Här har ni lite jävla bilder och en fin söndag.





/Erica out