Det är nästan traumatiskt att missa bussen när man har PMS.
Ni skulle sett mig tidigare i veckan.

Ericamartina presenterar:

En Liten Historia Om Att Missa Bussen

Skolan är slut.
Klockan är fem.
Springer de milslånga 100 meterna mot busshållplatsen på resecentrum.
Det är iskallt väder och snön når upp till anklarna.
(Precis lagom för att sippra in genom mina snören i kängorna)
Man är redan på lägsta humöret.
Behöver inte ännu en obekvämlighetsfaktor för att inse det.
Ändå kommer den.
Som en dryg bitchslap över torr hud.

~  ~~   ~

Jag ger järnet de sista tio meterna.
Mitt hår är blött av ansträngningssalivet och fäster som lim i ansiktet.
BHn sitter nere vid höfterna och svetten rinner på ryggen.
Man skulle kunna tro att shit nu är gränserna nådda nu blir det inte värre.
Men mitt i all misär lyfter jag den markfokuserade blicken
och ser det som inte får hända.........
Bussen svänger ut från hållplatsen och kör iväg.
Den kör iväääääääg.
Den kör iväg = en halvtimme ute i kylan med SVETTIG RYGG.

Jag slutade springa.
I en sekund stod jag stilla. 
Smälte ögonblicket, tänkte mörka tankar innan jag
gav upp ett gorillavrål och svingade min axelremsväska våldsamt
runt huvudet för att avslutningsvis daska ner den i asfalten.

Jag glömde allt omkring.
Var så fruktansvärt ursinnig.
En kille som stod nere i backen böjde sig bakåt och vände sig om mot mig.

Då skämdes jag, övergick till att stampa i marken och snyfta frustrerat.
Sen gick jag bort till nästa hållplats.
Det gick en annan buss om tio minuter.

/Erica out