Supermassive Crying Day.
Har en Supermassive Crying Day.
Ni vet, man har egentligen inget att gråta över, men vill göra det ändå.
Man sitter och funderar på om det har hänt något speciellt.
Har någon dött? (på film räknas)
Har du fått mottaga en syrlig kommentar? (typ: "oj, slog dig visst på tutten. förlåt trodde den satt högre upp")
Har den absolut sista panpizzan tagit slut? (den där som du hade sett fram emot efter en heljobbig dag)
Har en familjemedlem, säg.. din mor, råkat kasta din favorittvättsvamp? (med värsta argumentet ever; Den var gammal) (Tillägg: EN TVÄTTSVAMP BLIR INTE GAMMAL?! Och om den nu skulle bli det är det väl ändå upp till mig, ÄGAREN, att avgöra om den ska kastas eller inte?!)
Det här saker som kan ha hänt.
De måste inte ha hänt, men de kan ha hänt.
De är inte så sorgframkallande var och en för sig men när flera situationer
som dessa läggs ihop kan intensiva Supermassive Crying Days uppstå.
Genomlider som sagt en idag.
Jag vet att jag vill och måste gråta för att kunna kunna gå vidare.
Men kan inte komma på vad det är som gjort mig ledsen.
Lösningen är att tänka på saker som gör en gråtfärdig.
Här är några exempel:
* När Ennis i Brokeback Mountain står vid sin garderobsdörr och har satt upp sin mördade "pojkvän" Jacks kläder på dörren och luktar på hans skjorta varefter han gråter och säger "Jack, I swear".
* En dröm jag hade när jag var 8. Hela min släkt dog och jag var tvungen att bo på ett barnhem som var en rutten timmerstuga i nån skog och alla hatade mig och slog mig och ingen ville vara min vän och de stal mina saker, bland annat min systers favoritnallebjörn.
* Sista scenen i filmen Den otroliga vandringen (den om två hundar och en katt som rymmer för att ta sig hem till sina ägare igen) när hunden, katten och den skadade hunden kommer springade över ängen och återförenas med barnen.
* Att se en halvt rörelseförhindrad gammal dam missa bussen.
* Själv missa bussen.
Nu återstår bara att göra sitt bästa.
Hej på en stund!
/Erica out
Ni vet, man har egentligen inget att gråta över, men vill göra det ändå.
Man sitter och funderar på om det har hänt något speciellt.
Har någon dött? (på film räknas)
Har du fått mottaga en syrlig kommentar? (typ: "oj, slog dig visst på tutten. förlåt trodde den satt högre upp")
Har den absolut sista panpizzan tagit slut? (den där som du hade sett fram emot efter en heljobbig dag)
Har en familjemedlem, säg.. din mor, råkat kasta din favorittvättsvamp? (med värsta argumentet ever; Den var gammal) (Tillägg: EN TVÄTTSVAMP BLIR INTE GAMMAL?! Och om den nu skulle bli det är det väl ändå upp till mig, ÄGAREN, att avgöra om den ska kastas eller inte?!)
Det här saker som kan ha hänt.
De måste inte ha hänt, men de kan ha hänt.
De är inte så sorgframkallande var och en för sig men när flera situationer
som dessa läggs ihop kan intensiva Supermassive Crying Days uppstå.
Genomlider som sagt en idag.
Jag vet att jag vill och måste gråta för att kunna kunna gå vidare.
Men kan inte komma på vad det är som gjort mig ledsen.
Lösningen är att tänka på saker som gör en gråtfärdig.
Här är några exempel:
* När Ennis i Brokeback Mountain står vid sin garderobsdörr och har satt upp sin mördade "pojkvän" Jacks kläder på dörren och luktar på hans skjorta varefter han gråter och säger "Jack, I swear".
* En dröm jag hade när jag var 8. Hela min släkt dog och jag var tvungen att bo på ett barnhem som var en rutten timmerstuga i nån skog och alla hatade mig och slog mig och ingen ville vara min vän och de stal mina saker, bland annat min systers favoritnallebjörn.
* Sista scenen i filmen Den otroliga vandringen (den om två hundar och en katt som rymmer för att ta sig hem till sina ägare igen) när hunden, katten och den skadade hunden kommer springade över ängen och återförenas med barnen.
* Att se en halvt rörelseförhindrad gammal dam missa bussen.
* Själv missa bussen.
Nu återstår bara att göra sitt bästa.
Hej på en stund!
/Erica out
Kommentarer
Trackback
