Jag blir 18 om en vecka.
Har sån fruktansvärd vuxenångest.
Jag menar det!

Vet att jag förut har sagt det lite på skämt sådär
hehehe åååh har vuxenångest fan, hehehehe!

Men nu är det serious.
Jag får ångest av att jag inte kommer vara ett barn länge till.
Eller kommer iaf inte kunna uppföra mig som ett.

Jag vet att la adultlife har mycket att erbjuda.
Att sånt som inte var tillgängligt förut kommer bli det snart osv..

Men ändå..
Jag känner mig inte vuxen nu och tror inte att jag kommer göra det om en vecka heller. Har för övrigt många vanor och personlighetsdrag som inte passar ett liv över 17 år.

Jag är naiv.
Jag pratar i falsett för att det är kul
Jag tar för mycket schampoo och löddrar ner överallt.
Jag är dålig på att kompromissa
Jag talar innan jag tänker.
Jag blir pirrig av att provocera 15åringar.
Jag brukar dansa ensam för mig själv i mitt rum.
Jag gillar att klättra i träd.
Jag gillar att busa med alkohol i kroppen.
Jag har ett jobbigt och impulsivt humör.
Jag måste alltid vinna ett bråk.

Ex:
För några dagar sedan mobbade jag mamma och pappa.
Filmade dem i soffan och slutade inte när de sa till mig.
Dagen efter ville pappa ha payback och började ta massa kort på mig
när jag såg på TV. Jag lät honom hållas men ville sen ta en titt på dem.
Det fick jag inte och blev arg.

Det handlade inte om att jag var rädd för att bilderna var fula och ville ta bort dem (pappa har massa hemska foton på mig) Utan det var själva grejen att jag inte fick som jag ville (jättemycket vuxenpoäng..) som gjorde mig förbannad.


Så vad gör man?
Ja.. Jag stod nere i trappan och skrek:

GE MIG IPHONEN GE MIG IPHONEN GE MIG IPHONEEEEEEN!!!!!!!

Pappa ropade tillbaka från övervåningen:

Nä!

Då fick jag flippen och spottade på hans sko i hallen.
Jag spottade.
På hans sko.
För att markera.
Och jag fyller 18 om en vecka.

Den största skräcken är egentligen inte att jag inte vill bli vuxen.
Den är att jag inte kommer klara av det.

/Erica out