Okej.
Vet att Ynaffi-Lo piskar mig imorrn om jag inte uppdaterar snart.
Är lite rädd för kvinnan så det är bäst att jag gör som hon säger.
Även fast jag inte har något speciellt att blogga om.
Man ba G-P (engelskt uttal)

Jo föresten!
Hade en dröm inatt.
Den kan jag ju skriva om.
Otroligt ångestframkallande bara.

---

Det var en såndär "lång" dröm.
En sån som känns som om den håller på under flera månader.
Den bygger liksom upp ett nytt liv och flera gånger "tänker man tillbaka" på
grejer som hänt tidigare. Tidigare grejer som man då själv uppfunnit i drömmen.

The main thing var iaf att jag var gravid.
Jag hade varit med en kille jag inte kände och hade nu hans barn i magen.
I flera månader funderade jag på vad jag skulle göra.
Men sen kom något ivägen och jag la projektet på hyllan med motiveringen;
Det ordnar sig.

Ingen bra lösning.
(Ett tips för er som kanske är gravida på riktigt!
Lägg aldrig en graviditet på hyllan!!! Kan bli asjobbigt)

Iaf. När min mage blivit halvstor så tänkte jag typ fuck it, nu gör
vi det bästa av situationen och bestämde mig för att behålla ungen.
Kan ju diskuteras, menmen.
Jag ville ha en bebis + jag kände hur den levde och sparkade.
Ville inte ta bort den.
Livet gick vidare

Så kom dagen och jag födde mitt barn.
Kan säga såhär; om jag en dag föder på riktigt
så hoppas jag att det kommer vara på samma sätt som det var i natt.

I drömmen var det nämligen bara att gå och lägga sig, sova en natt.
Sen på morgonen stod min mamma + M + barnets pappa, vid min säng.

Här! sa de i kör och räckte fram min bebis, en pojke.
- Vi tog ut den när du sov, sa M och log mot mig.
(Kickass-dream)
Man ba oj, tack så hemskt mycket!

Sen luffade drömmen på, några månader gick.
(Det kändes verkligen som det också)
Jag och bebisen försöke bounda, men det gick lite sådär.
Han såg inte ut som jag hade föreställt mig.
Han var liksom sne och betedde sig inte som ett vanligt spädbarn.
Han åt inte, han behövde inte ha blöja och sov alltid hos min mormor.
 
Man ba K.
Askonstig unge.
Men trots det tänkte jag:
Jaha, det är såhär villkorslös kärlek känns!

Och ja, jag älskade verkligen min lille son.
Jag var så moderlig så ni fattar inte.


Fick sluta skolan och bodde kvar i Vänersborg bland annat.
Var så lycklig även fast jag inte gjorde ett skit med mitt liv.
Sen blev det obehagligt.
Jag kunde få tillfälliga uppvaknanden och tänka:

VAD HÅLLER JAG PÅ MED?
Vad hände med mig? Mina drömmar? Mina drömresor?
Framtidsplanerna med storstadsfestande och tågluffning?
Varför har jag gjort detta?
VARFÖR?!?!

Vaknade upp svettig och skräckslagen. Kollade mig om efter min bebis.
Det var något som inte stämde...
I samma stund som jag slog kinden i kudden och fattade
att allt varit terrorteater i min hjärna drog jag en lättnadens suck.
Jag hade inget barn. Jag var inte mamma.
Jag hade kvar alla mina framtidsdrömmar.
Det var denna dags härligaste ögonblick.

Nu ska jag vila.
Blir utmattad och orolig bara jag tänker på drömmen.
/Erica out