Vem dunkade inte dessa på dagisbandspelaren?











Det som är häftigt med musik är att man ibland kan få tillbaka
totalt bortglömda minnen genom att lyssna på låtar från en viss tid.  
Konsten att kombinera olika sinnen kan få hjärnan att
plocka fram saker man inte funderat över på flera år.

När jag lyssnade på klippen ovan fick jag upp massa minnen från dagis i huvudet.
Jag minns förvånansvärt mycket från min allra första dag på dagis.
På den tiden hette det ju just Dagis, inte förskola.

Efter att ha varit hemma med mamma och en spädbarnssyster i 2 år
skulle jag nu börja gå till ett nytt ställe varje dag och leka med andra barn.
Traumatiskt.

Jag minns promenaden med pappa i handen. 4 år.
Kommer ihåg att jag var ledsen och rädd. Så mycket nytt.
Som alla andra barn var jag inget big fan av stora förändringar liksom.

När vi steg genom dörren minns jag att alla barnen var så högljudda.
De sprang omkring med dockvagnar och kastade kapplastavar omkring sig.
Efter att ha lekt med mig själv i två år var jag oerfaren på området
och upplevde dem därför som hysteriska. 
Sen tog det iofs inte lång stund innan jag var lika full i fan som resten av ungarna.

Jag minns idag vad jag hade för relationer till olika människor då.
Barnen som jag nu känner som vänner eller ovänner.
Eller kanske bara främlingar, även fast man var bästisar förr.

Jag tänker så himla ofta
"Tänk om man hade vetat då hur allt skulle se ut nu?"

---

De senaste åren har jag utvecklat en seriös skräck för åldrande.
Blir kanske egentligen inte rädd, utan mer ledsen.. Förvirrad.
Och börjar komma in på de asroliga frågorna "varför finns...?".
Borde väl egentligen bara leva och inte tänka så mycket.
Sluta grubbla och bara se tillbaka på min barndom och tänka på
alla gånger vi mimade med kapplastavar (som mikrofoner) till Bailando.

/Erica out