Lyssnar på U2 - Magnificent och mår bättre för en stund.
Glömmer att magen värker, ignorerar febern som bränner bakom ögonlocken.
Bryr mig inte om yrseln, skiter i ångest, krav och stress.
Det stör mig inte.
Det är inte viktigt längre.
Det enda som är viktigt just nu är jag och Bono.
Magnificent.
En sån underbar jävla låt.

Musik har förmågan att kunna fylla upp mig med en sån otrolig energi.
Vilket humör jag än är på kan rätt musik alltid få mig att må fantastiskt.
Jag vet inte hur det går till eller vilken vetenskap som ligger bakom.
 
Den bara kommer.
Slår till med sån styrka.
Från luften, genom öronen, in i mitt nervsystem. 
Slår ner mitt nervsystem, bedövar det.
In min hud, ut i mitt blod.
Den fyller verkligen upp mig inifrån
och jag protesterar inte.

Jag KAN inte få nog av musik, jag vill ha mer. Jag vill alltid ha mer.
Att lyssna räcker egentligen inte.
Jag vill äta den, prata med den, ha sex med den.

Musik får mig att må så in i helvetes jävla underbart fantastiskt bra. 
Hör på mig. Jag bara skriver.
Jag bara skriver. Blir världens tramsigaste jävla töntpoet.
Men jag bryr mig inte.
Bryr mig fan inte.
Det enda som existerar just nu
är jag och Bono.

Magnificent.
/Erica out