Jag gillar inte att vara hemma just nu.
Pappa är nere på jobb i Falkenberg. Och jag är ensam med tyrannerna.
Mamma und Anna.

Ni läste ju inlägget jag skrev igår.
Anna kastade en telefon i ansiktet på mig som sagt och allt.
Efter att det har hänt ringer Mamma upp igen.

Jag: Erica!
Mamma: Hej, vad hände? Eller varför bröts det?
Jag: Jadu, Anna slängde luren i huvudet på mig. Den gick sönder tror jag.  
Mamma: Men vad säger du?
Jag: Ja.
Mamma: Hur då, eller vad hände?
Jag: Vi busade, sen satte hon sig på mig som hon brukar och vägrar släppa mina händer, jag får panik och skriker åt henne men hon släpper ändå inte, så när hon tillslut släpper häller jag lite vatten på henne kladdkakssmet, och i nästa stund har jag en telefon med dig i över ansiktet.
Mamma: Jaha..oj.. Men varför hällde du vatten på hennes smet?!
Jag: K-L-I-C-K.


VAD ÄR DET ATT SÄGA?
Hallfuckinglå jag har nyss fått en telefon kastad i huvudet?
Är det läge att dra upp vattendropparna på smeten? (Som mamma förövrigt hatar att hon rör ihop)

Jag fick ingenting att gå ihop.
När jag har kastat grejer på Anna och hon pressat fram sin falska gråt då får jag pisk.
Det är nästan så de drar ut mig i trädgården och slår mig med mattpiskaren.
De skriker på mig, böjer ansiktena mot mitt så jag känner andedräkterna och salivet som sprutar.

Men när det gäller mig. 
Då är tydligen en blöt kladdkakssmet det stora problemet.
Vill flytta hemifrån.

/Erica out