Det känns som att jag skämmer ut mig så ofta nu förtiden.
Det är ett under att jag fortfarande har vänner.

Själva grejen att jag är så orädd att skämma ut mig gör att jag skämmer ut mig ännu mer.
Jag tar det liksom till en annan nivå av utskämdhet ibland.
Att gå med flytväst och bandyhjälm bland alla c00la mågare känns i efterhand lite ovärt.
Att beställa mat skrikandes på spanska på McDonalds känns mer pinsamt idag än det gjorde i fredags. 
Ni fattar, sånna grejer. 
Onödiga grejer. Asroliga i stunden men några dagar/timmar/minuter senare vill man dö lite inombords.

McDonalds incidenten skyller jag visserligen på en överenskommelse. 
Vi var några alkoholpåverkade ungdomar som tog en 1 timme lång promenad till Thn.
På vägen dit bestämde vi att eftersom H pratar flytande franska, M flytande kroatiska 
och jag flytande spanska (A) så skulle vi beställa maten på det sättet. Nytt, kul och annorlunda. 

Det som händer är att H och M fittar ur. (?) 
Och att jag står där och gastar 
QUIERO DOS CHEESEBURGERS, PERO NO CARNE. NOOO CARNEEEEEEEE!!!!!!!!!
Och alla skäms, ber mig hålla käft, och översätter till MCkyparen. 

Jag var ju kanonkul? 
Kanske inte borde skämmas ändå när jag tänker efter. 
Det kanske var H och M som var pinsamma för att de inte höll sina löften?
En svår en..
Får fundera på den tills imorrn.



/Erica out