Haha, funderat länge idag på om jag ska skriva om detta.
Och svaret är YAH.
Jag kan inte hålla inne med såna här saker när jag har en blogg.
Det är näst in till omöjligt.

Ni får nu lova att inte skratta och tycka jag och mina vänner är töntiga. För isf är ni portade härifrån.
Om jag bjuder på mig själv ska ni vara tacksamma, inte hånfulla. Okej.

Igår köpte jag, Vz, M och S 72 stycken vattenballonger.
Vi ville ta vid där vi slutade förra helgen.
(Eftersom en viss person i panik slängde iväg en påse med 100 vattenballonger under en jakt)
Så klockan 12 typ vi placerade oss på ett berg, bland massa buskar och gjorde oss beredda.
Kvällens target: Fjortisar På Väg Hem.
Nu jävlar.

Offer 1:
Två tjejer under 15 på cykel, lite vingliga.

Vi gjorde oss redo och slängde sen iväg 4 ballonger på dem.

Utvärdering: Vi fick inte in några fullträffar. Bara bredvid dem. 
De skrek lite och skrattade, sa coola ord innan de cyklade vidare. De trillade inte.
Betyg: Rätt trist.


Efter en stund kom vi på att vi bor i Vänersborg och det inte finns så många människor här.
Därför fick vi snart utvidga våra offer från Fjortisar På Väg Hem till Alla På Väg Hem.

Efter några minuter fick vi syn på en kille som kom cyklande.
Han såg också vinglig ut och var inte pensionär.
Perfekt.
Han kom närmare och cyklade på ett aggressivt sätt. Han var nära nu..
Närmare. Närmare.. Gör oss beredda....NU!!!
Fyra vattenballonger flög i natten. splash, splash, splash, splash!
Hihi, skrek vi.
Nu JÄÄÄÄV-LAAAAAAAAAAAAAAAAAAAR, skrek Cykelmannen.
....................

Och som vi kubbade. Över hela cirius sprang vi. Det våta gräset snattrade mot våra små skor.
Fyra tjejer som springer över stora gräsmattor. In bland träd.
Jag skrattade så jag trodde jag skulle avlida.

Och då upptäcker vi.
Cykelmannen springer bakom oss. Och han springer fort som fan. Jag dog.
Vi springer och springer, jag kan inte sluta skratta. Vz, M och S tar åt vänster och jag springer åt höger.
Ensam.
Tittar över axeln. Cykelmannen ger järnet och han är drygt fem meter bakom mig.
Nej. Nej. Nej. Nej. NEEEEEEEEEJ. Så jävla typiskt. 
Nu har vi antagligen kastat på nån med armani-kostym. En seriös en.
Och jag fortsatte springa medans jag hoppades på att han inte skulle sparka ner mig så hårt.

Min klena adrenalinkick börjar ge med sig 
så jag stannar vid ett träd och bereder mig på fajten med Cykelmannen.
Då stannar han och säger:
Förlåt! Förlåt mig! Jag skojade bara! Förlåt! Jag går nu! Hejdå!



Veckans sötaste.
/Erica out