Idag skulle jag berätta för min (rätt) nya klass om Ådalen 31. (Google är din vän)
Det var i historian som vi hade blivit intruerade att prata i ungefär 30 min om svenska milstolpar.
Jag vart dock lite orolig. Visste inte säkert hur jag skulle fylla ut mina 30 min med Ådalen...
Men det gick väldigt bra! Bortsett från en liten puiinuttig incident.

När jag kom till tillfället då jag skulle berätta om hur militären sköjt ihjäl fem unga människor..
Då börjar jag skratta. De första tio minutrarna var jag stenseriös och intressant
men när det kommer till själva händelsen, tha main subject, och ett rätt allvarligt och tragiskt sådant..
Då börjar jag först fnissa och sen skratta. (good bye mrs mvg)

Sent igår kväll, med sömniga ögon, satt jag och skrev lite papper med stödord. 
Det blev slarvigt och osammanhängande. Jag brydde mig inte, var för trött.
DET OOOOOOORRRDNAR SAAAAAAAAAAAAJ.
Historialektionen började 8.15 så det hanns inte riktigt med generalrepetition och sånt heller.
8.30 (bussjevln) snubblar jag in i klassrummet och hoppas på det bästa.
Drar igång och berättar om arbetarföreningar, facket, industrialiseringar och börjar smått på Ådalen..
Några minuter senare ögnar jag igenom pappret och nästa line. Får syn på detta:

"Demonstranter, militär, kulspruta, PEPPRAAAAAA" 
 
Sekunden senare: Psykbryt.


/Erica out