Igår hade jag bloggrekord. Det var nice.
Idag är min halsfluss tilbaka. Det är inte nice.
Mitt immunförsvar är nog det sämsta på denna jord.
Men nu en sak.


Jag tänker ibland på tiden när jag bloggade på Lunarstorm.
Jag var 14 år, osäker och arg på allt.
Så jag började skriva. Svordomarna och könsorden haglade.
Jag skrev om feminism, sex och orättvisor.. ungefär som nu, fast mer vulgärt och särskrivet.
Efter ett tag märkte jag att folk läste, och det blev fler och fler för varje dag
15 personer blev 30 som blev 60 som blev 120 som blev 240.  
Det låter ju som ingenting om man jämför med Blondinbellas dryga halvmiljon.
Men för mig betydde det något. Plötsligt blev jag någon.
Folk uppmuntrade mig, sa att jag skrev allt som de också ville säga men inte visste hur.
Att inte vara ensam om sina åsikter kändes så himla rätt.
Att logga in och se att människor kommenterat snälla saker.
Människor jag inte ens visste vilka de var.
Det var en fin tid. Hehe.

Men efter ett tag lessnade jag.
Var trött på Lunarstorm, gamla kära Lunarstorm...
Tog bort mig.

När jag loggade in för sista gången kollade jag igenom alla gamla inlägg,
alla kommentarer och tänkte tillbaka.
Det som lät så bra och väl skrivet då skrattar jag åt nu.
Kanske beror det på att jag var så liten, inte brydde mig om hur jag skrev
eller att det var svordomar i varje mening. 
Jag vet bara att jag idag aldrig hade läst en blogg som min gamla.
Sanningen är att jag skäms faktiskt lite..
Det är dels därför jag börjat igen, för att visa att jag fortfarande kan.
Jag bryr mig inte om jag inte får lika många läsare.
Att veta  att 5 pers läser vad jag skriver är tillräckligt för mig.

Eran uppskattning räcker för att jag ska fortsätta skriva lite ibland.

Jag kommer antagligen aldrig tjäna pengar på detta.
För i slutänden är allt alla bryr sig om ändå utseende, kläder, pälsar osv.
Jag har inte långt blondt hår, smala ben eller vita tänder.
Jag har mörkt tråkigt hår, tjocka ben, gula tänder och mina åsikter.
And thats good enough for me.


( Ke0WL PictUr3 )

/Erica out