Chillar med laptopen i knäet. Mamma tjatar om att jag kommer få äggstockscancer.
Men jag tycker det värmer så gått om låren. thihi.
Mina äggstockar myser där inne.
Så fult ord egentligen. Äggstock.
Tänk er en norrlänning som säger det. åh fyfan.
Gjorde ont att tänka på det.  
AEGGSTÅÅOCKK.

Jag tänker inte ägna en hel blogg åt att hacka på norrlänningar idag, det tänker jag inte.
Så lågt sjunker jag inte. (vi tar det imorrn).
Utan idag tycker jag vi snackar om mat och ätstörningar.
Jag blir så trött, trött på samhällets syn på kroppar och vad som är normalt att väga.
Jag har kompisar som sitter och pratar om människor, som i mina egna ögon är normala, 
och kallar dem asfeta, tjocka och mulliga.
Samhället idag är stööööört när det gäller vikt. Vi vet redan det. 
Modeller dör inför modeveckorna i Usa och Europa. 
Deras kroppar orkar inte leva längre pågrund av att de inte får mat,
för att någon har fått för sig att modeller ska se ut som skelett. 
Vi är påväg att dra det ännu längre, ni fattar det va? 
För ca 60 år sen skulle en kvinna ha lite hull för att erkännas som snygg och attraktiv. 
Back then drömde männen om Marilyn Monroe. Hon hyllades som världens sexigaste kvinna.  
Det var för 60 år sen. Idag skulle hon inte ens vara normalviktig i medias ögon.  
Samhället utvecklas för fort och missbildat när det gäller vissa bitar.

När jag var 15 år tänkte jag på hur mycket jag vägde hela tiden.
Jag speglade mig i olika vinklar.
Ser rumpan stor ut i de här byxorna?
Börjar jag få dubbelhaka?!?!?!?!
Kan jag äta det här?
Då var jag 15 år. 15 jävla år... Fan vad jag hatar samhället.

En gång bestämde jag mig för att sluta äta.
Jag hatade min kropp och tänkte att sluta äta = en smal kropp = en lycklig människa.
Jag åt i princip ingenting på 7 dagar.
Jag drack massa vatten, åt russin och mandlar när det blev som värst.
Det enda, verkligen ENDA jag hade i tankarna var mat.
Jag såg mat överallt. Det var nästan hallucinationer.
Jag kunde inte koncentrera mig, var arg och ledsen hela tiden.
Kunde inte göra saker med mina vänner eftersom jag var rädd
att jag då skulle bli tvungen att äta något, eller inte kunna stå emot.
Har aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv.
Det tog en vecka innan jag la av. Jag orkade inte. Jag är för hungrig för att kunna svälta mig.
Men vilket liv är det egentligen?
Är det verkligen värt det? Att ha världens tristaste liv bara för att få vara smal? 
 
Jag och M satt och diskuterade anorexi och sånt i helgen och kom fram till att mat är kul.
Det är roligt att köpa en godispåse och äta den. 
Det är njutning att kunna äta. Precis som sex och musik.
Jag förstår inte varför man vill avstå från goda saker.
Tycker det är hemskt med människor som äter minimalt, räknar kalorier, aldrig unnar sig,
inte kan äta bland människor för att "det får dem att känna sig feta".
Det är så synd att det blivit så.
Allt nu förtiden har en tendes att spåra. Bli hysteriskt.

Jag vill inte vara endel av sånt här.
Jag gör mitt bästa för att stå utanför och inte acceptera.
Precis som att jag ligger med vem jag känner för, äter jag vad jag känner för.
Samhället ska inte styra mig och mina val.
Jag tycker man ska njuta.

 

/Erica out