I mitt liv finns det dagar så allt bara känns trist och oviktigt.
Som att ingenting har en mening.

Typ
Varför ens gå upp ur sängen? Jag är trött och ögonen värker av ljuset.
VARFÖR måste jag tända lampan? För att komma upp till skolan?
Varför lägga tid på skolan? Jag vill inte.
Jag kommer ändå inte få de betyg eller jobb jag förtjänar sen.
Jag är för lat, missförstådd och slut.
Jag kommer inte tjäna några pengar. Nej föresten.
Jag kommer inte ens ha ett jobb överhuvudtaget.

Ingen kommer att vilja anställa någon så negativ som jag.

De säger att jag måste sluta vara cynisk.
Jag är för ung. Jag måste njuta, ha kul, inte ta så allvarligt på allt.

Bara de orden får mig att vilja hoppa framför morgonbussen. 


Tänk om jag nu föddes till nån som faktiskt tar jätteallvarligt på allt? 
Tänk om jag inte gillar att blunda, ignorera och skratta falskt? 
Måste jag ändra på mig då? 
För att behaga andra? 
Jag behagar ju ingen ändå så whats the point? 


Och visst. Jag ser inte mig själv som någon progressiv rebellrobot.
Jag tror inte att jag är speciell på något sätt.
Har fattat det nu, efter 5 år som tonåring.
Ingen är speciell.
Åt helvete med allt som lärarna lärde oss på mellanstadiet.
Det finns inget som heter UNIKT.
"Alla är vi unika individer"

I HELVETE HELLER säger jag.
Vi är alla likadana. Samma gråa falska massa.
Vi föds och uppfostras till att bli stereotyper, precis som våra föräldrar
och deras föräldrar och deras föräldrar och deras förädrar och deras föräldrar blev.

---

Överst på min To-Do-Lista just nu:

1. Ta tag i stressen.




/Erica out