Vet ni att sekunderna innan sitt dödsögonblick (eller något annat allvarligt)
hinner tänka miljoner tankar på samma tid som man i vanliga fall hade hunnit tänka en halv på.
Att kroppen på något undermedvetet sätt misstänker att man kommer dö och därför
skänker utrymme till 90 % mer tankar än vad som finns plats på samma tid i vanliga fall.
Vet inte hur den gör det.
Tankesynkroniseringspill.


En vän till mig har blivit påkörd av en bil två gånger och skadat sig rätt rejält.
(Två gånger, jag vet. Knepigaste är hon inte är retarded någonstans)

Hon berättade att vid andra påörningen, innan bilen kraschade in i sidan på henne, så tänkte hon:
Åh helvete också. FA-AN, inte IGEN.
Hon hann tänka det (+ något mer som jag inte minns) millisekunden innan bilen bröt hennes ben.  
Hjärnan bjuder bara på det om man är nära att dö. Lite lyx i jobbig tid ungefär.

Jag har haft två nära döden upplevelser.
En när jag nästan drunknade i Turkiet och en annan när jag spelade Maze Game för första gången. 
Vid de två tillfällena hann jag tänka sjukt många tankar. 
SJUKT många tankar.
Så mycket som flög runt i huvudet på en gång.  

Tror jag var 13 år eller något när jag var i Turkiet sist.
Det var en av dagarna då vågorna var på gränsen till röd flagg.
Vi badade ändå som de dare devils vi är.
Alltid kul att utmana medelhavsströmmar.
N0t.

Fastnade snart under vatten tack vare en valvåg och hade problem med att komma upp till ytan.
Voltade runt en stund tills kroppen typ skrek.
FATTA DU MÅSTE HA LUFT NU?!?!
Så jag simmade uppåt, uppåt, fortare, fortare, luften tar slut nu, nu nu, gött snart över ytan. ÅÅH NUU!
BOOOOM! 
Med huvudet före simmade jag rakt ner i sanden.
Där var jag, på botten. Sand i näsan och uppskrubbat ansikte.
Utan någon luft kvar i lungorna. 
Kändes som att jag var kvar i det ögonblicket hur länge som helst. Ett ledsamt ögonblick.

Jag tänkte på morgonen när vi ätit frukost.
Jag tänkte på om det var skönt att drunkna, eller om det bara var ett påhitt.
Jag tänkte att vad jobbigt att dö i Turkiet istället för hemma.
Jobbigt att få hem kroppen och sånt. Måste jag begravas här i Turkiet nu?
Åh vad jobbigt.
Kommer det bara bli svart eller? Vad är nästa steg?

Blabla, Fan vad min hjärna tjatade.
Jag var inte ens panikslagen längre. Bara upptagen med att lyssna på allt jag tänkte.
Sen någonstans fick jag kraft och sparkade mig upp till ytan.
Historien slutade med att jag inte dog.
Och det var skönt. 

Min andra nära dödenupplevelse var en natt hemma med datorn.
Någon vän (jag antagligen inte umgås med längre av begripliga skäl) länkade
Ett Skitroligt Spel Du Måste Testa. Asroligt.

Och jag drog musen runt i labyrinten. Upp genom den där gången
då banan blir lika stor som muspekaren. Misstänkte inget.

Ögonblicket när jag snuddade utanför banan stod tiden stilla.
Jag tänkte shit och helvete. nu kommer något hända, jag har hört om det här förut.
Fan också jag visste att det var något lurt. helvete. Det är det där
spelet när någon hoppar fram och skriker. Jag visste det.
Allt det tänkte jag i de hundradelssekunderna innan monstret hoppade fram och skrek.

Om man inte haft någon sån här upplevelse är det rätt svårt att förstå vad jag menar
och hur man känner sig. Men jag vet inte hur jag ska förklara bättre.

Nu undrar jag.
Är det någons om läser som nån gång haft en nära döden upplevelse?
Eller iaf något i närheten.
Skriv jättegärna en kommentar, vem du än är.
:)
Du kanske kan förklara bättre!

 <--- Jag i Turkiet.

Puss.
/Erica out