Jag brukar säga att jag älskar mig själv, alla mina kroppsdelar.
Mina tjocka lår, mitt tjocka hår, mina tjocka kinder, mina tjocka boobies osv.
Men klart som fan jag har komplex.
Mina tår sitter jättetätt och jag har lite för mycket hull för att trivas till 100.

Men det absolut värsta komplexet jag har är: min röst.
Och det kunde inte vara mer osmidigt, jag älskar att prata.
Jag älskar att höra mina ord men jag stör mig så på själva rösten.
Klangen, dialekten, knarret.
Jag pratar så fult. Verkligen fuuuuuult.
Jag vill bli en sån som håller föredrag, pratar med människor osv. Men hur ska det gå?
Hur ska folk orka lyssna på mig?
Det är en sak att blogga, då slipper man höra mig.

Min kropp är en 17årings men rösten en 5årings.
Min pubertet gick fort.
Tuttar över en natt men rösten stannade i utvecklingen.
Jag ber om målbrott varje dag (för tjejer går igenom det också, inte lika tydligt bara)
men inget händer, jag låter exakt likadan nu som jag gjorde för 10 år sedan.
Vet ni hur naturligt det känns för mig att sjunga "hjulen på bussen snurrar runt runt runt?"

Ett hårt slag.
Jag kommer aldrig bli någon stor talare.
Och ingen stor bloggare heller.
Men kanske en stor matteproffessor?
Det tyckte min lärare på högstadiet att jag skulle bli.

/Erica out