och en annan idiotisk sak

Jag tänkte lägga till en grej på min top 3 mest idiotiska/onödiga/pinsamma-händelser-lista.
Ett urdag från Knivlisas blogg som inledning:

"Det är helt okej att halka och ramla ute när det går nån kompis eller dylikt bredvid en,
så man kan garva och skrika åååååh aaajeeeee guuuuuu mittt miseraaabla jaaag.

Men inte när man går ensam. Ramlar man kan man inte ens le eller säga
ojsan det minsta för då är man inte bara klumpig utan också helt galen.
"

När jag läste detta kom jag att tänka på en sak som inträffade för ca 4 veckor sen.
Jag kom cyklande från roddklubben och skulle upp vid rondellen vid shell, (svårt att förklara men iaf)
Jag cyklar på min trevliga cykel och njuter. Jag har vind i håret, ett leende på läpparna.
Solen skiner ute och man kan ha jackan uppknäppt.
Livet är underbart tralalalalalaaaaaa.

Sen smalnar cykelvägen av och det kommer en jätteliten "uppförsbacke" upp till korsningen och trafikljusen.
Längst uppe på bäbisasfaltskullen ligger också mycket grus så jag ställer mig upp på cykeln och tar sats för att trampa igång rejält så att inte cykeln ska spinna i gruset och åka ned från kullen.
Det som händer är:
Jag är uppe i en jädra fart och halvvägs uppför kullen.
När jag är en meter från att vara uppe får jag förvånat syn
på ett tjockt stålräcke en halvmeter från min scischande cykel.
(Y)(Y)(Y).
(jag behöver egentligen ha linser, så det är därför jag inte ser något)
Jag hinner så klart inte bromsa helt utan flyger rakt in i räcket.
När en cykel i 30 km/h smälls mot ett järnräcke utstöts ett ganska högt ljud.
Folk vid övergångsställena vänder sig om och människor i bilar tittar intresserat på mig.

"Vad håller hon på med?"

Och såklart kissar jag på mig.
Eller nej det gör jag inte, men jag börjar skratta och prata med mig själv vilket får människor att kolla ännu mer.
När jag kommer på det själv är jag redan så utskämd,
chockad och fysiskt skadad att jag cyklar därifrån så fort jag kan.

Men visst är det så?
Människor har en tendens att bli livrädda för folk som pratar med sig själva.
Jag tycker det är jättefestligt, men sen är jag ju lite schizofren också.

/Erica out


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0