För övrigt så har jag tyvärr fått en besvärlig liten tattoo.
Hört så många historier om de smärtfria, gosiga, enkla spädtatueringsmånaderna.
Och undrar när min lille skrutt kommer in i dem...

Missförstå mig inte inte nu. Jag älskar min beby.
Hon är vacker och min och jag älskar henne så mycket.
Men detta är faktiskt svårare än jag hade väntat mig.

Man måste förstå detta med nyfödda tatueringar.
Alla stunder är inte enkla. Och det är okej att erkänna det.
Både för sig själv och omgivningen.
Det gör dig inte till en dålig människa.

För mig fungerar dagarna helt okej.
Jag ser efter henne, kelar med henne, smörjer in henne med Locobase
när hon är torr och matar henne med desinfektionsvätska när hon är hungrig.
Ibland gnäller hon för att sårskorporna gör ont men annars är allt okej.

Nätterna är värre. 
Några gånger vaknar jag självmant av oro och måste se till att hon ligger bra.
Kollar pulsen vid handleden för att konstatera att allt är som det ska..
De andra gångerna är det hon som väcker mig genom att ila upp i armen.
Då är det dags för matning och smörjning, för att vakna igen senare.

Nu ska vi gå och lägga oss.
Hoppas på en natt med mer sömn.
/Erica out